Dag 105
Kategori: Allmänt
Min första dag på ledigheten och ett riktigt usch och fy
I morse vaknade jag klockan fem. Jag var helt slut. Orkade inte röra mig. Dåsade till slut bort igen. Och drömde jordens värsta mardrömmar. Vaknade dränkt i svett. Somnade om. Vaknade. Somnade om. Vaknade. Masade mig till slut upp ur sängen på kommando av min lillasyster som var hemma för att skriva sin uppsats.
Jag spenderade sen dagens första timmar med svart i sinnet. Morgonens mardrömmar låg färska i minnet och gjorde sig ständigt påminda. Gick ut på promenad med hund och syster och tvingade mig att lyssna på hennes diskussioner om uppsatsen. Det var svårt.
Väl hemma bestämde jag mig för att jag var tvungen att på något sätt få till en vändning. Jag började laga lunch. Det var rätt tomt i skafferiet, så det blev lite soppa på en spik-aktigt, men i slutändan blev det faktiskt vrålgott. Jag gjorde en sallad med morötter, majs, avokado, haricot verts, sojabönor, massa hackade salta jordnötter och så en ingefäradressing med massa citron på det. Jag la upp det lite halvsnitsigt och serverade min syster som vid det laget hade nått en obehaglig stressnivå. Sen hjälpte jag henne skriva uppsatsen. Jag tror att hon var tacksam. Helt klart var hon i alla fall väldigt glad över maten. Jag tror faktiskt att vi satte i oss betydligt mer bönor än vad som bör vara en normal veckoranson. Men det var verkligen osannolikt gott.
Sen kändes allt helt okej ett tag. Jag använde precis varenda procent av min förmåga för att komma på smarta grejer till uppsatsen och sen la jag mig i soffan en stund för att titta på min absoluta favoritserie just nu – Cityakuten. Alltså, jag vet inte varför jag har börjat älska just det programmet, jag tror knappt att jag hade sett två avsnitt förut, men nu är det en av de få saker som fullkomligt slukar min uppmärksamhet.
Sen var det hundpromenad igen och denna gång kändes det lite lättare. Att vara utomhus är alltid förknippat med ett visst mått av ångest för mig nu för tiden, men den här promenaden var lindrigare än vanligt. Efter promenaden var det dags för middag. Jag och min icke-uppsatsskrivande syster svängde ihop amerikanska pannkakor. Sen åt vi dem med nutella och jordgubbssylt. Alltså ni kan inte förstå hur gott det var. Jag inser att det verkar som att vi sätter i oss ofantliga mängder nutella här hemma, och ja – i ärlighetens namn gör vi nog det också... Min syster är absolut galen i nutella. Trots att hon har blivit hela nitton år hittar vi fortfarande tomma nutellaburkar överallt i hennes rum. När hon var yngre gömde hon dem i garderoben. Lite knäppt, jag vet, men samtidigt rätt så roligt.
Nu sitter jag återigen bredvid den numera panikslagna uppsatsskrivande systern. Hon uppvisar exakt samma beteendemönster som jag brukade göra när jag pluggade. Kinder som flammar på grund av det skenande hjärtat i bröstet. Ständigt nagelbitande eller tröstätande. Tusenprocentig fokusering men med temporära inslag av total uppgivenhet. Det är min syster just nu. Och det är en kopia av hur jag brukade sitta i vår studentlägenhet sent på kvällarna och skriva mina uppsatser. Han brukade ge mig massage. Koka te. Lyssna på menlöst dravel om allt möjligt från min sida. Jag hade alltid honom där. Och nu försöker jag vara där på samma sätt för min syster. Men usch och fy, vad jag saknar honom. Det är sannerligen ett riktigt usch och fy.
