trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 106

Kategori: Allmänt

En vän som får höra sanningen och SnyltarS
Jag skrev för någon timme sen ett sms till en vän. Det är faktiskt en person som jag har kommit i kontakt med via bloggen. Jag vet kanske inte riktigt om hon ser mig som en vän, men på något märkligt sätt har hon nästlat sig in i mitt hjärta. Det är konstigt, för jag känner henne inte ens. Men hon är så oerhört varm och godhjärtad. Nedan är ett utdrag ur smset jag skrev.
 
"Fan i hela helvete det känns som att jag går bakåt. Jag vet att allt ser lättare ut. Jag har lättare att koncentrera mig, jag har lättare att le, jag har mycket mindre tårar, jag tycker att mat är gott. Men det blir värre och värre med minnena. Jag vet ju inte ens vem han är längre men jag saknar honom så att det känns som att jag ska gå sönder. Han var mitt allt. Mitt absoluta allt. Jag känner mig som en innehållslös människa när minnena som rör honom är förbjudna. Jag har inte en upplevelse i mitt liv som jag inte har delat med honom. 
 
Oavsett hur många vänner och oavsett hur mycket pengar jag hade skulle livet inte vara värt att leva. Jag ser ingen framtid som jag vill leva. Jag vill inte bo någonstans, jag vill inte jobba någonstans, jag vill inte umgås med någon. Jag vet ju att jag beter mig som ett bortskämt barn. Bara för att livet inte blev som jag hade tänkt så ger jag upp. Men jag hittar bara inte glädjen. Och jag var världens gladaste förut. Alltid redo med ett skämt bakom vardera örat."
 
Jag vet inte varför men jag kastar ofta dessa tankar på just henne. Det känns inte schysst, och framförallt vill jag inte tynga ner henne med mina eviga upprepningar, men det blir så ändå. Förut upprepade jag mig i all oändlighet här på bloggen men det känns som att jag har blivit lite rädd för att medge för alla er hur jag inte lyckas gå vidare och hur han fortfarande finns med i allt jag gör. Jag står och stampar men vågar inte ens medge det längre. Det är tungt.
 
Nu ska jag åka och handla mat. Det är förenat med skräck för mig nu för tiden, men det är verkligen tomt i skafferiet och gudarna ska veta att jag inte har bidragit med mycket här hemma. Har försökt handla lite här och där men det känns inte som tillräckligt. På mina systrars Netflix har jag döpt mig själv till "SnyltarS" och det är obehagligt nära verkligheten. Jag, som har klarat mig helt själv sen jag flyttade hemifrån för sex år sedan, och till och med innan det bidrog med pengar för mat till mamma, har nu nästintill helt börjat leva på mina föräldrar. Jag känner mig i ärlighetens namn patetisk. Patetisk och olidligt trött på mig själv.

Kommentarer

  • Victoria säger:

    Hjälp vad jag känner igen mig i sms:et du skrev. Jag känner också så. Att på många sätt är saker bättre (inte bra men bättre) ändå känns det inte som jag går framåt. Och jag saknar också han som jag inte ens känner igen längre. Minerna blir mer påtagliga och det är kanske en annan slags sorg som växer fram dock inte en mindre stark sorg.

    2014-02-13 | 15:12:26
    Bloggadress: http://www.girlytalk.se/Natalia
  • Emeli säger:

    Men nu blev det ju fel... Vi är ju här för att du SKA få älta så att du kommer vidare.
    Tänk inte att vi skulle bli trötta på att höra vad du känner. Om det skulle vara så skulle vi slutat läsa för länge sedan. Vad jag känner på mig är att vi är ganska många som vill hjälpa dig igenom det här, så älta på tills du inte behöver älta längre. Vi lyssnar och tröstar när vi kan❤️

    2014-02-13 | 16:56:14
  • Karin säger:

    Du verkar less på dig själv? På att du ältar, på att du inte bidrar som tidigare, på att du har blivit lite av ett barn igen och "snyltar" på din familj, på att du gnäller trots att du egentligen inte har det så himla dåligt (du lever och är inte dödssjuk), osv. Det kanske inte låter så himla bra och jag uttrycker mig alldeles för hårt, men fasen vad gött ändå! Tänk vilket stort steg framåt det är?! Även om det alldeles säkert känns hopplöst fortfarande, så kan du ju faktiskt se detta som en morot att ta tag i något litet. Exempelvis att göra det du skrev att du skulle - en så egentligen enkel sak som att handla lite mat. När det väl är gjort kanske du för stunden är lite mindre less på dig själv och kanske känner du dig rent av peppad att så småningom ta tag i något mer? Jag hejar på dig och jag är helt säker på att du är på väg åt rätt håll. Sakta, men säkert. Styrkekramar till dig!

    2014-02-13 | 17:06:59
Kommentera inlägget här: