Dag 110 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Kusin vitamin
Tidigare idag sms:ade jag med en av mina kusiner. En fin sjuttonåring som jag alltid har uppfattat som lite tystlåten och blyg. Jag skulle säga att jag i princip aldrig har haft en konversation med henne om något annat än ”vad är det för väder idag- och vilken fin tröja-ämnen”. Hon har matteprov och jag försökte mer eller mindre pracka på henne min hjälp. Jag älskar att hjälpa folk med läxor, uppsatser och pluggande inför prov och tentor. Jag var faktiskt läxhjälpslärare ett tag förut och det var verkligen super.
Hon avböjde i alla fall min hjälp. Jag kan förstå henne. Jag sålde inte direkt in mig själv bra. Typ: ”Jag kommer inte ihåg någonting om logaritmer, men jag kan försöka hjälpa dig”. Efter mitt sms följde en hel radda sms oss emellan. Jag försökte ingjuta lite självförtroende i henne, för precis som är fallet med mig själv, mina systrar och många av våra andra kusiner, inbillar jag mig att hon nog känner en hel del press som kan sätta sig i huvudet. Och ni anar inte hur fina sms jag fick tillbaka. Denna lilla kusin, som jag aldrig någonsin har pratat med på riktigt, skrev att jag är en förebild, att jag är en bra/smart/rolig människa – att hon vet det trots att jag inte kan få fram eller förstå det just nu. Lilla fina kusin som förmodligen har växt upp och tyckt att jag var lite läskig – stora kusinen som skällde för att alla småkusiner skulle hjälpa till. Och ändå har hon nu såna ord i sig. Tack snälla kusin. Kusin vitamin.
