Dag 112 Fortsättning
Kategori: Allmänt
En omtänksam vän
Efter psykologbesöket i morse träffade jag en vän för en frukostfika. Det är en fantastisk vän. Varje gång jag träffar henne tänker jag det, men ändå träffar jag henne inte så ofta. Det är samma vän som tog med mig till frisören när jag efter två veckor av ändlöst gråtande såg ut som en vandrande vålnad. Det var innan jag visste. Innan jag visste sanningen om hans beslut att byta ut mig mot en annan kvinna. Då kunde jag efter två veckor åtminstone samla mig så pass att jag kunde ta tunnelbanan själv och sitta i en frisörstol i några timmar.
Den här vännen är så omtänksam. Så ofattbart omtänksam. Hon gav mig ett paket idag. Jag tror att det var en julklapp egentligen. I paketet låg en vetevärmare. En sån där man värmer i mikron och sen kan ha i sängen. Hon gör alltid sådär. Funderar ut något speciellt som träffar rakt i hjärtat. Hon brukar ta med sig choklad till mig. Alltid den choklad jag just då har som favorit. Förra gången kom hon med tre stycken av Lindts 70% Caramel. När jag fick jobb i våras skickade hon ett blombud med rosa rosor och ett kort där det stod att hon var så stolt över mig.
Hon är så ofattbart snäll. Och även om jag vet det vid det här laget blir jag alltid överraskad. Mina andra vänner är också generösa och omtänksamma, det är inte alls det, men i mina relationer är det generellt jag som gör mest sånt där. Fixar med presenter och små överraskningar. Men med henne är det tvärtom. Och som jag har längtat efter att få fira henne på samma sätt som hon har firat mig. Fira de fina praktikplatser hon har blivit erbjuden. Fira allt möjligt. Men jag har inte orkat. Bara tänkt på mig själv. Och usch, vad jag är trött på det. Det måste bli ändring på det nu. För jag saknar den delen av mig själv. Jag saknar känslan av att göra någon riktigt glad.
