En större bild

Jag har precis varit hos psykologen. Och jag grät och grät och grät. Smulade sönder minst sex näsdukar. Psykologen frågade om min barndom. Försökte måla en större bild. En bild som går utöver honom. Hon frågade hur gammal jag var när mina systrar föddes. Hon frågade vilka vänner jag har och när och var i livet jag träffade dem. Bilden som tog form gav en stark känsla av otillräcklighet. Otillräcklighet i relationer, otillräcklighet generellt i livet. Vi pratade om att tvingas bli vuxen för tidigt. Vi pratade om faran med att lägga alla sina ägg i en korg. Vi pratade om undvikande och rädsla. Vi pratade om ilska. Precis som alla jag har pratat med förut frågade hon: Var är din ilska? Ja, var är min ilska? Det undrar jag också. Jag spenderar större delen av dagarna med att vara rädd istället. Ilskan kan komma, men den är så flyktig, så flyktig, och lämnar alltid efter sig för mycket tårar. Alldeles för mycket tårar.