trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Fördömda kanelgifflar
Jag har en sån olustig känsla i kroppen igen. Och även om jag inte borde vara överraskad, irriterar den mig extra mycket idag. Jag sov okej. Även om jag drömde konstiga och intensiva saker, plågades jag inte av några svettiga mardrömmar. Jag gick upp kvart över åtta och kände mig hyfsat pigg. Jag hade ett trettio minuter långt supermys med vår lilla vovve som normalt sett är mycket motvillig till närkontakt. Jag gick ut på promenad med nämnda vovve och han skuttade så glatt i snön. Det finns ingen anledning till att just den här dagen ska vara en skitdag. Nej, den här dagen har alla förutsättningar för att bli en helt okej dag. En dag där jag känner mig lugn och inte är så ledsen hela tiden. Jag vet att dagen inte är slut. Jag vet att ansvaret bara ligger hos mig för att vända den här nedåtgående spiralen. Men allt jag kan tänka på är såna där förbannade kanelgifflar.

Kanel-, vanilj- och chokladgifflar köpte vi ofta. Det började nog egentligen som min favorit, men han kom att älska dem också. De där gifflarna åt vi (mest jag) alltid i en närmast oroväckande hög hastighet. Men de var så goda. Och dessutom älskade jag den där luckan på framsidan av påsen som man kan öppna och sen klistra igen. Jag är en ganska otålig person. River generellt upp alla sorters påsar trots att man bör lirka upp knuten och återanvända dem istället. De första tio giffelpåsarna rev jag givetvis upp utan en tanke på att det fanns en så fiffig lösning som klisterluckan. När han upptäckte det hånade han mig kärleksfullt eftersom det var så typiskt mig att absolut helt missa den där särskilda öppningsanordningen – målet var ju att få giffeln i min hand fortast möjligt.

Efter att han hade visat mig luckan älskade jag de där gifflarna ännu mer. De fick en extra betydelse då. En betydelse för just oss. En historia. Många saker som vi ofta åt bar på såna historier. Historier och minnen som utgjorde oss, som utgjorde vårt liv tillsammans.

Några timmar innan han kom hem och sa att han inte älskade mig längre hade jag varit i mataffären. Det var torsdag och jag hade köpt alla möjliga goda saker inför helgen. Bland annat kanelgifflar. Jag satt och väntade på att han skulle komma hem så att vi kunde laga mat tillsammans, men vid åtta öppnade jag till slut giffelpåsen för att jag var så hungrig. Hann äta några stycken under de timmar som passerade innan han kom hem vid ett och berättade.

Dagen efter lämnade jag lägenheten. Och nu, många månader senare kommer jag plötsligt ihåg att hon, i de där sms:en, i de förbannade sms:en, då frågade honom om han hade ätit någonting. Han svarade kanelgifflar. Jag minns att hon skrev någonting i stil med: ”Haha, kanelgifflar, varför då?” Jag kommer inte ihåg vad han svarade. Jag kommer verkligen inte ihåg, så det var säkert inget särskilt. Men vad jag är helt säker på, är att det inte var: ”För att den kvinna vars födelsedatum står på min arm har köpt dem till mig, eftersom det är vår speciella fika som vi alltid brukar äta tillsammans.”

Paus. Tårar. Förbannar mig själv.

Jag vet vad ni tänker. ”Stopp, stopp, stopp S. Sluta upp med vad du gör nu. Sluta lägg energi på honom och hans handlingar.” Jag vet att den här typen av tankegångar är ofantligt destruktiva. Destruktiva och bara korkade. Men den där kanelgiffeln har plågat mig så länge nu att jag ser kanelgifflar överallt. Ja, jag vet att jag är en smula galen. Galen med ett huvud sprängfyllt av de där fördömda kanelgifflarna.