trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Oro, omhändertagande och ensamhet
Gårdagen spenderade jag med en tjej som på många sätt liknar mig. Lika gammal, lika övergiven, lika ledsen. Trots det, var det bara jag som grät. Jag försökte med allt jag hade att hålla tårarna inne, men det var omöjligt. Hon, hon var mer arg tror jag. Rättfärdigad ilska som jag avundas henne. Hon gav uttryck för en styrka och ett jävlar anamma som jag inte riktigt kan hitta hos mig själv.

Jag är rädd för att hon tyckte att jag var jobbig. Egocentrerad och uppgiven. Trött och för ledsen. Trots att det kändes som att jag på många sätt befann mig längre ner i hålet än henne, fick jag en sån lust att ta hand om henne. Jag blev orolig för att hon inte åt ordentligt. Jag blev orolig för att hon inte hade stabila människor i sitt liv som fanns där i alla lägen.

Efter vårt möte tänkte jag mycket på min oro. Varför blir jag jämt så orolig för andra? Är oron ens berättigad? Och vill människor ens att jag ska ta hand om dem? Förmodligen inte tänker jag. Förmodligen inte.

Jag har en teori om mig själv. En teori om varför jag känner ett så starkt behov av att ta hand om min omgivning. Jag tror faktiskt att det ofta grundar sig i att jag önskar att någon tog hand om mig. Att någon var orolig för mitt mående. Att någon tog mig under sina vingar och sa att allt kommer bli bra.

Min mamma har aldrig varit en omhändertagande person. Hon är snäll. Det är inte det. Men hon har aldrig haft ett behov av att stoppa om mig, se till att jag äter ordentligt eller säkerställa att jag mår bra generellt. Det där har jag fått lösa själv.

När jag träffade honom överöste jag honom med omhändertagande kärlek och i retur fick jag till slut samma sak. Han tog hand om mig så som ingen hade gjort förut. Nu har allt ansvar återigen fallit tillbaka på mig. Jag menar inte att det inte ska vara så. Så klart måste man ta ansvar för sig själv och sitt eget välbefinnande. Men ibland önskar jag bara att någon kunde kliva in och hjälpa mig med det ansvaret. Bära en del av bördan och göra mitt liv lättare. Ja, det är en egoistisk tanke, men likväl finns den där i mitt huvud. Och som med de flesta av mina tankar just nu utmynnar den bara i en enda sak: en smärtsam känsla av ensamhet.