Dag 116 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Den där identiteten
Åh Jesus, vilket trist inlägg jag skrev förut idag. Det finns ju ingen hejd på hur nedrigt jag porträtterade mig själv. Det var ärligt skrivet, det var det. Jag är sådär ibland. Bitter. Ointresserad. Förbannad. Irriterad. Trist. Men inser nu att jag kanske lät det aktuella humöret spela in lite för mycket när jag skrev att jag generellt är ointresserad och bitter. Jag är inte det. Det hoppas jag i alla fall inte att jag är. Men det är sant att jag har svårt för att stå och prata om vädret med grannen. Och jag har svårt att vara genuint intresserad när kollegor står vid kaffeautomaten och skryter om hur ”busy” de är.
Dessutom kan jag faktiskt ibland känna viss bitterhet mot min systers volleybollag. Bitter för att jag inte gjorde den ”volleybollkarriär” som jag drömde om när jag var liten. Bitter för att jag inte längre kan spela volleyboll som jag en gång kunde. Volleyboll var min identitet innan jag träffade honom. Sen blev jag del av en tvåsamhet och fick därmed en ny identitet. Nu har jag varken volleyboll eller honom kvar. Och det gör att jag famlar. Famlar efter något att hänga upp min person på. För jag vill inte vara bara ”S” rakt upp och ned. Jag vill inte vara den person som nu står till buds.
