Dag 116
Kategori: Allmänt
Jag är så jäkla trevlig hela tiden... Not.
Sitter och tittar på min systers volleybollmatch. Är mitt bittraste jag. Inte ett dugg charmant. Inte ett dugg snäll. Jag blir ibland lite förundrad över att jag har råkat måla en bild av mig själv som otroligt snäll, trevlig och omtänksam. Den bilden stämmer inte alltid. Ganska sällan faktiskt. Jag svär och jag skäller. Jag himlar med ögonen och jag orkar inte bry mig. Motståndarlaget vann just ett set och det enda som kom ur min mun var: "Åh nej, måste hon (min syster) ha skjuts hem tror ni?"
Jag är sällan på det här humöret när jag är med mina vänner. Men skulle tippa på att mina systrar anser bitterhet och sarkasm vara mina främsta signum. Det är ju inte de mest önskvärda egenskaperna som ni förstår. Men jag kan verkligen känna att det är så skönt att ibland bara få spy ur sig galla. För allt är ju inte så jäkla perfekt hela tiden. Jag har inte lust att le från öra till öra i varenda situation jag hamnar i. Långt ifrån faktiskt.
Just nu sitter min icke volleybollspelande syster bredvid min volleybollspelande systers kompis och kallpratar. Hon är fantastisk på att kallprata märker jag. Pratar om diverse grejer och ställer trevliga frågor. Jag avundas henne. Även om jag inte alltid är precis så urusel som jag är just nu, är mina kallpratarkvalitéer långt ifrån utmärkta.
När jag fastnar i en kallpratssituation inser jag ofta att jag känner mig ofantligt ointresserad. Det som händer då är antingen att jag undermedvetet tar kallpratet till något djupare eller så tystnar jag och huvudet blir tomt. Det kan riktigt eka ibland och jag måste lyssna till hur sekunderna tickar fram i plågsam tystnad. Huh, va pinsamt. Nej, kallprat är inte min grej. Inte alls.
