trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 97

Kategori: Allmänt

Ilska och uppgivenhet
Igår kväll var jag arg. Fly förbannad till och med. Jag orkar inte ens berätta varför just nu. Men jag var riktigt arg. Ilskan höll så klart inte i sig. Det gör den aldrig. Och idag är jag bara ledsen. Ledsen och uppgiven. Av allt jag känner, är uppgivenheten den svåraste känslan att hantera. Den är omöjlig att avgränsa och har en tendens att sätta sig i allt jag gör. Inget är viktigt, inget är roligt, inget är ens okej. Ja, uppgivenheten är det allra värsta.

Kommentarer

  • Emeli säger:

    ❤️
    Hoppas det vänder och du får en bra dag.
    Kram

    Svar: Tack Emeli. Det vänder nog. Det brukar göra det. Hoppas att du får en bra dag du med.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-02-04 | 09:53:00
  • Emeli säger:

    Tack! Min man ska opereras idag så jag önskar bara att allt var över. Men efter operationen hoppas jag på en bra dag.
    Stor kram!

    2014-02-04 | 10:14:23
  • Karin säger:

    Jag har följt din blogg nästan från början men inte kommenterat tidigare. Vill bara säga att jag känner igen mig så i din historia. Jag blev lämnad på liknande sätt för 10 år sedan när jag var i din ålder. Han träffade en annan kvinna och försvann på ett ögonblick från mitt liv. Vi hade varit ihop i många år sedan tonåren och hela min värld vändes upp och ner. Jag kände mig fullkomligt söndertrasad och panikslagen. Jag visste inte hur man levde livet utan honom, det var som att någon skurit av en del av min kropp och kastat bort. Känner så igen mig i allt du skriver och hur du utvecklas i dina känslor. Först paniken. Fullständig kaos och panik. Sen förnekelsen. Vi måste bli ihop igen, vägrade att acceptera. Sen otröstligt ledsen och jag var livrädd. Jag anklagade mig själv för att inte kämpat tillräckligt för oss, att jag tog honom för given, att jag inte varit tillräcklig bra på slutet. Att jag inte gjort mer för vårt samliv, precis som du beskriver hur du anklagat dig själv. Sen kommer tillslut vreden. Det är skönt. Och sen likgiltigheten som är hemsk. Jag minns hur jag inte orkade se mig för när jag gick över vägen för jag orkade inte ens bry mig om det kom någon bil. Jag hade inga dödstankar eller så, jag orkade bara inte bry mig om något. Sedan kom sakta sakta meningen att leva tillbaka. Glädje.
    Efter han lämnade mig låg jag i fosterställning och grät ett par veckor. Jag tror jag grät varje dag i 8 månader. Sen mer sällan. I två år var jag lite ledsen och saknade, men jag kunde oxå känna mening med tillvaron och känna glädje. Sen bleknade han mer och mer. I tre år var jag nostalgisk. När det var som värst fanns det inte i min världsbild att jag skulle klara av att leva ett liv utan honom, att jag skulle kunna känna glädje igen. Men så blev det såklart inte. Efter tre år fick jag ett nytt förhållande och blev kär på nytt. Idag har det gått 10 år och jag är lycklig i mitt förhållande och har en liten dotter. Idag när jag tänker på honom händer det ingenting inuti mig. Han är ett minne blott, till och med ett ganska fint sådant. På ett sätt är jag glad åt allt som hände. Jag har tack vare detta blivit en mer hel människa, jag känner mer sympati för mina medmänniskor och jag är mycket starkare i mig själv. Även om det tar tid så kommer du komma över detta. Använd din familj och dina vänner. Det var det som räddade mig under min svarta tid. Utsätt dig för saker, res, umgås, gå på fester, även om det inte är det man vill så får alla nya upplevelser en att komma framåt i sorgeprocessen. Jag önskar dig all lycka och håller tummarna för att du snart snart kommer känna dig mer hel och glad igen. Kram

    Svar: Hej Karin. Tack för din verkligt fina kommentar. Alla de känslor som du beskriver upplever jag här och nu i någon form. Somliga mer än andra nu för tiden. Men som du skriver - likgiltigheten är hemsk, nästan värst tycker jag. Tack för att du delar din berättelse, som jag antar ger hopp på något sätt. Även om jag inte känner det nu. Tack Karin. Och kram.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-02-04 | 12:27:10
  • Skierslife säger:

    Hej!
    kolla gärna in min skidblogg för roliga bilder, skidrelaterade nyheter och how to do-videor!

    2014-02-04 | 12:57:29
  • Michael säger:

    Så oerhört fint du kommenterade Karin! Det tog verkligen tag.

    2014-02-04 | 14:51:01
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • Frida säger:

    Tycker också att du svarade jättefint, Karin!

    2014-02-04 | 17:54:27
  • ♥ only säger:

    Hoppas det har gått över och att du mår bättre nu!

    2014-02-04 | 20:05:06
    Bloggadress: http://onlyfp.blo.gg/
  • A säger:

    Stor varm kram

    2014-02-04 | 23:03:03
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • CA säger:

    Hej fina du, var är du? Blir lite orolig när det går lång tid mellan inläggen! Kram!

    2014-02-05 | 21:08:00
  • Emeli säger:

    Hoppas att du mår bra! Kram❤️

    2014-02-05 | 23:09:02
Kommentera inlägget här: