trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

Jag har i alla fall nu kommit till en punkt där jag inte ens vill försöka hantera och acceptera tankarna på honom. Det kanske jag i och för sig aldrig har kunnat, men nu har jag helt gett upp den typen av ansträngningar. Om jag låter tankarna komma in på riktigt kollapsar jag fullständigt. Och jag orkar inte kollapsa mer. Jag är för trött för att klara paniken. Den väller massivt in vid varje kollaps och totalförlamar mig. 

 

Så jag är numera alltid på min vakt. När tankarna börjar vandra till de förbjudna områdena använder jag mitt fulla artilleri för att stoppa dem. Jag ringer panikslaget varenda människa i telefonboken, men det är för få för att någon med säkerhet ska svara. Då stoppar jag in lurarna i öronen och sätter på dunkadunka-musik alldeles för högt. Jag blundar hårt och föreställer mig mina systrar framför mig. Deras ansiktsdrag, deras miner. Jag tänker på mamma och pappa, farmor och farfar eller en vän. Vad som helst som får stopp på odjuret. Vad som helst. Ibland fungerar det faktiskt. Det är nästan ett mirakel men det fungerar till och med ganska ofta. 

 

Det svåra är när jag rör mig i miljöer där jag inte är trygg. Miljöer som jag inte rår över. Miljöer som gör mig rädd. Och det är tyvärr väldigt många ställen. Men hemma hos mina föräldrar. Där är jag trygg. Alltid trygg. Inne på jobbet, vid mitt skrivbord, där är jag också trygg. Överallt annars är en oförutsägbar krigszon. En krigszon som jag undviker till varje pris, men som ofta är ett nödvändigt ont för att kunna leva ett något så när normalt liv. Jag måste gå mellan tåget och jobbet. Jag måste. Men det är så genomvidrigt att jag ibland funderar på att lägga mig på gatan utanför mitt jobb och bara låta någon göra slut på allt. 

 

Det har kommit till en punkt där jag går med huvudet så långt ner i marken att jag ibland är nära att bli påkörd. Men jag kan inte titta upp. Det är som att be om helvetestankar om jag tittar upp. Ibland kan jag nästan önska att det kunde stå någon utanför mitt jobb varje dag. Ta mig i handen och föra mig framåt. Ockupera mitt sinne och stänga ute alla triggers.

 

Jag inser att det här jag nyss har skrivit inte ser så positivt ut. Men det är bara en del av sanningen. Mina senaste dagar har förvisso vid vissa tillfällen varit rekorddåliga. Imorse grät jag till exempel ohämmat på väg från tåget till jobbet. Det var länge sen det hände. Men samtidigt har jag verkligen, på det stora hela, faktiskt känt mig bättre. Fler timmar varje dag känns lättare. Och trycket över mitt bröst är inte lika stort som förut. Det är verkligen så.

 

Idag var jag hos psykiatrikern igen. Jag fick fylla i ett sånt där formulär - MADRAS (?) tror jag att det heter. Och vet ni, det var en markant förbättring. Jag vet inte om det här säger er någonting, men jag hade sänkt min poäng från 37 till 28 (man ska ha så lågt som möjligt). Han sa att det var bra, och jag väljer att tro honom. Trots förbättringen bestämde vi att höja dosen antidepressiva ett snäpp. Jag är inte längre så rädd för dem som jag var förut utan jag försöker se dem som ett temporärt hjälpmedel. Jag måste se det så för jag orkar inte längre kämpa utan extra hjälp. Så dosen är höjd litegrann och det känns okej.

 

Efter besöket hos psykiatrikern skyndade jag tillbaka till jobbet. Jag var nämligen tvungen att gå runt och ta kort av mina kollegor. Jag tycker själv att det är så dråpligt att det knappt kan vara sant, men jag är alltså ansvarig för underhållningen på en middag här på kontoret imorgon. Tre dagar innan min provanställning går ut, och en dag efter att jag har höjt min dos antidepressiva ska jag alltså ansvara för den jäkla underhållningen. Det känns faktiskt nästan overkligt ironiskt. Men, men. Det är mitt liv i ett nötskal just nu. Så jävligt att det nästan blir komiskt. Jag gick i alla fall runt med mobilen i handen och knäppte lite bilder på folk. Det var lite märkligt, men ändå rätt så trevligt. Jag insåg att jag känner fler kollegor än vad den gamla S förmodligen skulle ha känt. Det är bra antar jag.

 

En annan sak som är bra är att jag för första gången sen det blev svart har vågat mig på att baka. Tillsammans med en syster (som mer eller mindre tvingade mig eftersom jag egentligen bara ville äta bakverket) gjorde jag nutellamuffins. Jag brukade ÄLSKA att både baka och laga mat, och på ett sätt var det en stor del av min identitet. En kollega på jobbet har frågat mig några gånger om jag inte skulle prova att baka något. Hon vet ju att det var något jag brukade göra. Men jag har bara skakat på huvudet och sagt nej. Jag har inte velat. Bara tanken har gett mig panik. 

 

Men så igår bakade vi muffins tillsammans. Och helskotta vad jag åt sen. Igår åt jag "bara" två, men idag har jag ätit så många så min syster började titta konstigt på mig och sa att det inte var normalt beteende så som jag åt. Det var det nog inte, men vet ni, I don't care - I love it. Just det. Jag gör vad jag vill just nu. Om det så är att stirra på TV:n tills ögonen ramlar ur eller att äta muffins tills magen sprängs så gör jag det. I alla fall en liten stund till. Jag vet att jag snart måste ta itu med saker och ting. Men inte nu. Inte riktigt än. För nu äter jag muffins och försöker glädjas åt det faktum att muffinsjäklarna faktiskt smakade vrålgott. Förstår ni hur stort det är - det smakar banne mig inte papper längre. Hurra.