trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 63

Kategori: Allmänt

Var är min glöd?
Vid tolvslaget igår kväll knöt det sig i magen och tårarna stockade sig bakom ögonlocken. Efter timmar av ångest och ont i bröstet fick jag till slut sova. Bara för att vakna med en stor klump i bröstet och becksvart framför ögonen igen. Dagen som skulle vara dagen med stort D, den första dagen på ett mycket bättre år, började med en massiv ångest. Ville så gärna att den skulle försvinna, ville att det skulle kännas okej. Gick upp, åt frukost med de andra och åkte till backen. Men det släppte banne mig inte. Alla var glada och jag hade alla förutsättningar för att få några bra timmar, men jag fick inte bort honom ur huvudet. Jag frös, grät när ingen såg i liften, orkade inte anstränga mig i backen och efter några timmar gav jag till slut upp.
 
Nu är jag, min mamma och en syster på väg hem. Jobb imorgon. Det känns oerhört tungt. Jag måste flytta till lägenheten. Jag måste börja träna. Jag måste jobba livet ur mig för att få behålla jobbet när den obligatoriska provanställningen är slut i februari. Vet inte hur i hela friden det ska gå till. Vet inte hur något av det ska gå till. Sitter här i bilen och inser att jag helt saknar den där extra geisten, den där extra glöden, som jag av desperation hade trott skulle infinna sig så snart det usla 2013 var över. Jag känner ingen extra glöd. Jag känner ingenting förutom förtvivlan. Jag kommer inte framåt och han kommer inte tillbaka. Det lämnar mig fast i ett förtvivlat ingenting.
 
Jag vet att det inte finns något annat än att fortsätta försöka. Men börjar nu bli så desperat att jag funderar på hur jag enklast försvinner härifrån. Försvinner från allt som utgjorde mitt tidigare liv och från allt som påminner om honom. Jag vill egentligen inte ge upp den trygghet jag har i min familj, men jag vet samtidigt inte alls hur jag faktiskt ska kunna genomföra min egen plan. Min egen plan om att låta jobb och träning fylla all min tid, i väntan på något bättre. För i ärlighetens namn är det jag väntar på fortfarande honom, och för varje dag som går tappar jag mer och mer av det lilla hopp jag har haft om att han ska kunna älska mig igen.
 
Det känns bara så ofattbart märkligt att något som jag tycker känns så rätt, så naturligt och på riktigt, känns helt fel för honom. Kommer nog aldrig förstå hur jag kunde bli mer förälskad än någonsin i honom samtidigt som han slutade älska mig helt. Sånt där trodde jag att hjärtat kunde känna på sig. Men inte mitt. Det kastade sig hämningslöst ut för ett stup utan skyddsnät i tron om att han skulle fånga det. Som han alltid har gjort. Men inte den här gången. Den här gången landade det pladask och slogs i tusen bitar. Och den enda som finns där för att samla ihop det igen är jag själv. Det har visat sig att jag är urusel på att samla ihop bitar.

Kommentarer

  • Malin säger:

    En försiktig undran: hur kommer det sig att du valt att behålla lägenheten? Jag hade nog önskat nåt helt eget och helt nytt, nåt litet och mysigt att bo in sig i och laga sig själv. Men det är ju bara jag! Kram till dig!

    Svar: Jag vet i ärlighetens namn inte längre varför. Men då var det för att alla sa att jag måste flytta från mina föräldrar, för att jag trodde att jag ville det själv, och alla lägenheter jag tittade på kändes så fel, bara ren skräck. Och lägenheten i sig känner jag mig trygg i. På något sätt. Även om det känns mindre genomtänkt nu. För jag vill inte flytta dit... Vill inte vara ensam. Har blivit typ fem år gammal mentalt.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-01 | 19:20:36
  • kerstin säger:

    Ibland ska man inte tänka så mycket utan bara göra. Ta ett steg,styr" grynet ner i marken" och gasa på..Du ska se att det går.=)

    2014-01-01 | 19:23:47
  • kerstin säger:

    "trynet" i grynet=)

    2014-01-01 | 19:24:16
  • I säger:

    Ge inte upp! Ge aldrig upp. Det här kommer ta tid men inom en snar framtid kommer mörkret att försvinna, även om det just nu är bäcksvart. Försök att inte stressa på din läkningsprocess, det kommer ta tid innan du kommer förstå och känna att du tagit dig en bit ur det där svarta och mörka. Låt det ta tid. En dag kommer molnen att lätta.

    2014-01-01 | 19:29:18
  • Emma säger:

    Det kommer säkerligen vara jobbigt i lägenheten i början, men du skapar nya minnen.. Och ibland går det fortare än vad man trott från början.. Första tiden så se till att du har någon kompis/syster/släkting någonting hos dig.. Bara hänga, kolla film, laga mat mm. För att bara stänga dörren och tvingad leva där själv ät nog tufft! Men om man börjar med små steg, som att bara vara i lägenheten tillsammans med andra... Sälj saker från lägenheten så får du råd att köpa nya.. Så blir lågenheten ännu mer dig! All lycka!

    2014-01-01 | 20:25:18
  • Frida säger:

    Om jag vore du skulle jag lämna mitt gamla liv bakom mig. Flytta utomlands och tvinga mig själv att skapa ett helt nytt liv utan allt det gamla som påminner om honom. Ta en termin utomlands - plugga eller jobba eller bara backpacka. Till slut kommer du kunna komma hem igen men du kommer vara starkare av att ha klarat av att vara själv. I ett annat land. Men minnena verkar förgöra dig mer än stärka. Du måste bort. Din familj kommer finnas där för att stötta även om du befinner dig långt bort. Flytta till kanada, där du har din bästis. Bara gör det, tänk inte.
    Man ska inte alltid fly från sina problem men ibland är det bättre att vänta med att ta itu med dem tills man är stark nog!
    Oavsett. Heja dig! Kram

    2014-01-01 | 20:59:56
  • A säger:

    Stora kramar till dig ❤️❤️

    2014-01-01 | 21:50:49
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Ella säger:

    Svarar han på mailen du skickar till honom?

    stor kram!

    Svar: Nej, han gör inte det.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-02 | 08:50:45
  • PiaP säger:

    Nej då. Du är inte urusel på att samla ihop bitar. Det är bara svårt att veta var man ska börja. Just nu är du i en fas där du fokuserar på honom som person, det är honom du inte kan tänka dig leva utan. avsaknaden av honom som får dig att må så dåligt. Egentligen är det sveket som är grunden till ditt trauma. Att bli vilseledd, totalt grundlurad av någon man litat på mest i världen, med guarden nere. Det tar knäcken på vem som helst.

    I nästa fas, som garanterat kommer, så blir du förhoppningsvis mer arg. Förbannad på att han kunnat behandla dig på det här sättet. Nej, han har inte varit en dålig människa. Men det ÄR han nu. Han kommer aldrig bli densamma som han var. Även om ni skulle gå tillbaka till varann så skulle det aldrig vara som förr.

    Handlingar ger konsekvenser, orsak och verkan. Han förstår det inte nu, men när nyhetens behag lägger sig, så slår verkligheten emot honom med, och karma does strike back. Men det kommer du strunta i just då, för då har du äntligen gått vidare. Du är med den som du är ämnad för, som du inte träffat ännu. Den som kommer få dig att förstå att det går att älska igen.

    Du, underbara människa, går en strålande framtid till mötes. Att kunna formulera i skrift på det viset du kan, klä dina känslor i ord, analysera och vara så ärlig i allt. Det bevisar bara vilken fantastisk och speciell kvinna du är, så mycket starkare än du tror. Bara av att läsa det du skriver så vet jag. Du är ämnad för stordåd.

    Det kommer bara ta lite tid. Låt det göra det. Ljusare tider är på väg, det tar mindre än 302 dagar. 1 år är han faktiskt inte värd längre, du gav honom redan alldeles för många år av ditt liv.

    Massa kram, du är bäst. Fortsätter läsa och hejar på dig. You will make it! <3

    Svar: Tack snälla du. Du har skrivit så fina ord till mig. Jag vet inte om jag tror på det, men tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-02 | 11:11:03

Kommentera inlägget här: