Dag 63
Kategori: Allmänt
Var är min glöd?
Vid tolvslaget igår kväll knöt det sig i magen och tårarna stockade sig bakom ögonlocken. Efter timmar av ångest och ont i bröstet fick jag till slut sova. Bara för att vakna med en stor klump i bröstet och becksvart framför ögonen igen. Dagen som skulle vara dagen med stort D, den första dagen på ett mycket bättre år, började med en massiv ångest. Ville så gärna att den skulle försvinna, ville att det skulle kännas okej. Gick upp, åt frukost med de andra och åkte till backen. Men det släppte banne mig inte. Alla var glada och jag hade alla förutsättningar för att få några bra timmar, men jag fick inte bort honom ur huvudet. Jag frös, grät när ingen såg i liften, orkade inte anstränga mig i backen och efter några timmar gav jag till slut upp.
Nu är jag, min mamma och en syster på väg hem. Jobb imorgon. Det känns oerhört tungt. Jag måste flytta till lägenheten. Jag måste börja träna. Jag måste jobba livet ur mig för att få behålla jobbet när den obligatoriska provanställningen är slut i februari. Vet inte hur i hela friden det ska gå till. Vet inte hur något av det ska gå till. Sitter här i bilen och inser att jag helt saknar den där extra geisten, den där extra glöden, som jag av desperation hade trott skulle infinna sig så snart det usla 2013 var över. Jag känner ingen extra glöd. Jag känner ingenting förutom förtvivlan. Jag kommer inte framåt och han kommer inte tillbaka. Det lämnar mig fast i ett förtvivlat ingenting.
Jag vet att det inte finns något annat än att fortsätta försöka. Men börjar nu bli så desperat att jag funderar på hur jag enklast försvinner härifrån. Försvinner från allt som utgjorde mitt tidigare liv och från allt som påminner om honom. Jag vill egentligen inte ge upp den trygghet jag har i min familj, men jag vet samtidigt inte alls hur jag faktiskt ska kunna genomföra min egen plan. Min egen plan om att låta jobb och träning fylla all min tid, i väntan på något bättre. För i ärlighetens namn är det jag väntar på fortfarande honom, och för varje dag som går tappar jag mer och mer av det lilla hopp jag har haft om att han ska kunna älska mig igen.
Det känns bara så ofattbart märkligt att något som jag tycker känns så rätt, så naturligt och på riktigt, känns helt fel för honom. Kommer nog aldrig förstå hur jag kunde bli mer förälskad än någonsin i honom samtidigt som han slutade älska mig helt. Sånt där trodde jag att hjärtat kunde känna på sig. Men inte mitt. Det kastade sig hämningslöst ut för ett stup utan skyddsnät i tron om att han skulle fånga det. Som han alltid har gjort. Men inte den här gången. Den här gången landade det pladask och slogs i tusen bitar. Och den enda som finns där för att samla ihop det igen är jag själv. Det har visat sig att jag är urusel på att samla ihop bitar.
