trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Sin fars son och en negativ spiral

Jag sitter här och tänker på hans pappa. Hans förbannade pappa som aldrig har tyckt om mig. Inte sen hans tre år yngre lillasyster förklarade hur jag hade lagt beslag på hennes storebror. Han var alltid så arg på sin lillasyster för hur hon behandlade mig. Jag erbjöd mig att hjälpa henne med allt mellan himmel och jord, köpte presenter till henne, men hon var stenhård. Inga inkräktare godkändes i hennes familj. Jag kan förvisso förstå henne till viss del, den lilla familjen hade varit med om mycket med svek och uppslitande skilsmässor. Men ändå. På nio år kunde hon inte finna i sitt hjärta att släppa in mig. Jag antar att det låg för mycket i bagaget. För mycket agg. Trots det så har jag alltid tyckt om henne på något sätt. Tyckt att hon är en rolig person att umgås med även om hon ofta hade taggarna utåt.

Men hans pappa. Honom fick jag verkligen aldrig till det med. Han pratar svår danska som jag i ärlighetens namn hade extremt svårt att förstå. Mycket svårare än hans mormor och morfar som brukade prata med mig litegrann som om jag vore ett barn. Det var inte nedvärderande, det var fint. Men hans pappa. Han är förvisso en trevlig man. Allt annat vore lögn att skriva. Men han har i hela sitt liv satt sig själv främst. Och visat det med alla sina handlingar att han trivs så. Jag har väldigt svårt för den inställningen. Hans pappa lämnade hans mamma på deras sjuåriga bröllopsdag. För en ny kvinna på jobbet som han hade varit otrogen med. De hade haft det lite skakigt men på det stora hela bra, planerade att köpa ett hus för barnen att växa upp i. Men en dag var det bara slut med ett ”jag älskar inte dig längre” – inga förklaringar, ingenting. Till slut fick hans mamma veta sanningen av en kollega som hade sett honom och den nya kvinnan gå hand i hand. Nu är han gift och har barn med denna kvinna. Jag förstår inte hur hans mamma kan titta in i hennes ögon och behandla henne så väl som hon gör. Hon är verkligen den större människan på alla sätt och vis.

Jag har alltid tänkt att visst, han och hans pappa är lika på många sätt, tekniknördar som gillar coola grejer, men i övrigt, i övrigt har jag trott att de var mil ifrån varandra. För han, till skillnad från sin pappa, satte alltid andra först, var ödmjuk, ärlig och omtänksam, och inte en gnutta självisk. Jag var helt säker på att det var så. Att på den punkten var de som natt och dag. Nu har det visat sig att han är sin fars son. Han är verkligen sin fars son. Och han skäms inte över det. Min farmor berättade för någon månad sen att hon hade pratat med honom om hans pappa i somras. Om hur synd det var om hans mamma som fått kämpa så hårt i livet. Han hade nonchalant sagt till henne att ”vad då, det är sånt som händer, känslor tar slut”. Den personen jag kände skulle aldrig ha sagt något sånt. Aldrig någonsin. Min farmors ord är inte alltid lätta att tolka för det finns ingen som överdriver som hon, men hennes ord fastnade verkligen. Hade han redan då tänkt på sin pappa, på vad han hade gjort, och ändrat sig i fråga om vad han tyckte om sin pappas beteende? Det hade han nog. Kanske för att han insåg att han var på väg att göra samma sak.

Hans mamma har berättat för mig att efter ungefär sju månader satt hans pappa där på trappan och väntade på henne. Han hade gjort slut tillfälligt med den nya kvinnan. Han sa att ”man kan inte älska två, och jag kan inte sluta tänka på dig.” Men hon gav honom ingen ny chans. Hon säger att hon inte ville utsätta barnen för det. Jag förstår henne. Men den historien, hur osannolik och orimlig den än är, är det jag ofta hänger upp hela min livsgnista på. Den historien som vittnar om att man kan tröttna, bli förälskad i någon annan, men sen ändra sig och inse vad man hade som man kastade bort. Det enda är att de hade barn tillsammans. Och egentligen vet jag ju att det gör hela skillnaden. Jag vet det. Men jag kan ändå inte sluta tänka på den historien. Om hur hans pappa satt på hans mammas trappa och berättade att han älskade henne igen. Ibland när vår hund skäller till tänker jag att han måste ha hört något. Att någon oväntad kommer. Jag tänker att det är han. Att det är han som ska stå där och säga förlåt. Men det är aldrig det. Och innerst inne vet jag att det aldrig kommer att bli så heller. Han är för stolt, och vad det nu verkar, dessutom upp över öronen förälskad i henne och klar med mig för evigt. Men mitt hjärta tar inte in den informationen. Den hänger upp sig på hoppet om att den man som jag älskar en dag ska stå där. Med tårar längs kinderna och berätta att han älskar mig igen.

Jag är en rationell och logisk person. Därför vet jag hur orimligt det jag skriver är. Därför vet jag att jag för det mesta lever i en illusion. Men vet ni. Jag klarar inte att leva i någon annan verklighet. Jag har många gånger tvingats dit i tanken men aldrig varit ens nära att kunna hantera det. För jag ser inget liv utan honom. Trots alla era kloka ord här på bloggen, trots all logik i världen, ser jag inte hur jag någonsin ska kunna släppa in någon annan. För han tar upp all plats. Folk säger till mig att jag borde gå ut och träffa killar. Jag mår illa bara av tanken. När vi var tillsammans var det något jag vid enstaka tillfällen kunde tänka på, spänningen av att träffa någon annan, men nu, nu när jag kan göra vad fan jag vill, mår jag fysiskt illa bara vid tanken. Och det som förut var en missnöjdhet med mitt utseende har förvandlats till äckel inför min egen kropp. Jag kommer inte ur den här negativa spiralen. För jag inser att jag har hamnat i en sån. Men jag kommer bara inte ur den.