Dag 64
Kategori: Allmänt
Känslor som upprepar sig
Känslan av att vakna i mörker, frysandes in till benmärgen med en svart huvudvärk bultandes bakom pannbenet. Känslan av att kliva upp trots att det inte finns en gnutta energi i kroppen, klä på sig, titta sig i spegeln och inse att inte heller idag är spegelbilden en annan än den som har mött mig i månader - bleka kinder, sorgsna ögon med svullna ögonlock, torra läppar och ett hår som flyger åt alla håll, alltid överdoserat av torrschampo. Känslan av att skvätta lite vatten i ansiktet, smörja in kinderna och desperat försöka fånga de ögonfransar som gråten lämnat kvar med mascaraborsten. Känslan av att kliva ut genom dörren och mötas av absolut mörker och bitande kyla, gå till tåget med tunga väskor och nästan falla omkull av ansträngningen. Känslan av att sitta på tåget och maniskt notera alla vigselringar, all tvåsamhet. Känslan av att gå sträckan från tåget till jobbet och vara rädd för att han ska åka förbi, känna hur benen vill springa åt ett annat håll men på något sätt lyckas styra dem till kontoret. Känslan av att sätta mig vid skrivbordet och veta att jag inte är mig själv, veta att hjärnan är som mos, veta att jag har ännu en lång dag framför mig att överleva.
Så kände jag imorse, och så har jag känt varenda dag hela hösten. Att inleda dagen med de där känslorna har blivit en naturlig del av mitt liv, närmast en vana, men jag tror inte att jag någonsin kommer kunna förlika mig med dem. Trots att det känslopaketet har varit min följeslagare i månader nu förundras jag varje dag över hur obarmhärtigt ont det gör, men hur jag ändå lyckas gå emot varenda fiber i min kropp och på något sätt ta mig till jobbet. Jag förundras över hur kroppen orkar. För varje sekund skriker den - ge upp. Men den fortsätter ändå.
Idag är inte dagen det händer. Idag är inte dagen allt vänder. Idag är dagen som jag tar mig igenom. Det må vara 2014 nu, men jag inser att det inte finns en quick-fix. Jag kan inte vända blad än. Jag kan börja tumma på sidan, försöka få fäste med fingret, men jag är inte ens nära att orka lyfta det där bladet. Inte ens nära är jag.
