trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 65 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Trotsåldern

Blev idag bjuden på lunch av en kollega till mig. Hon är i min mammas ålder och känns i mångt och mycket som en mammafigur också. Hon är varm, medkännande och förstående vilka inte är de vanligaste attributen i den konsultvärld jag just nu befinner mig i. Jag berättade min historia för henne. Jag berättade och hon kom med tusen egna referenser, tusen historier om andra människor som har blivit utsatta för liknande saker. Jag vet egentligen inte hur jag ska ställa mig till dessa historier som alla berättar för mig. Alla dessa historier om människor som gått igenom helvetet men kommit ut på andra sidan. För jag förstår att man till slut gör det. Att de allra flesta tar sig vidare och sedermera får ett annat liv, ett annat bra liv.

Men mitt problem är att jag inte vill ha något annat liv. Även om det garanterat är bättre än det vakuum jag lever i nu, finns det inte en cell i min kropp som vill ha ett nytt liv. För jag är inte redo att släppa mitt gamla. Det känns som att det bara var en sekund sen jag var i hans famn. En sekund sen vi låg i soffan och tittade på någon av alla våra favoritserier. En sekund sen vi skrattade åt något roligt som bara vi förstod. En sekund sen han tog min hand i sin och höll den hårt. Jag är inte redo att släppa det. Jag är inte redo att släppa honom. Fastän han har släppt mig för länge sen så vill inte jag släppa honom. Jag vill inte ha ett annat liv. Även om det är ett liv med guld och gröna skogar så skulle det inte vara mitt liv. Inte det liv jag vill leva.

Jag vet att jag låter som ett barn i trotsåldern. Kan inte. Vill inte. Vill bara ha det jag inte kan få. Jag ser orimligheten i det hela. Jag ser att jag inte har något annat val än att hantera den sits jag har hamnat i. Men jag har vid tjugosex års ålder kommit in i trotsåldern. Jag kan inte släppa honom och jag vill inte släppa honom. Jag vill bara ha det omöjliga – mitt gamla liv tillbaka. Mitt gamla liv som var helt fantastiskt. Som var fyllt av glädje och skratt. Som var fyllt av intimitet och närhet. Som var fyllt av honom och mig. Jag älskar mitt gamla liv. Jag älskar det så till den grad att jag inte ens kan föreställa mig något annat.

Kommentarer

  • stina säger:

    Det är jobbigt att se hur du liksom blir pressad till den lyckan alla säger att du kommer att få uppleva snart igen.
    Visst, du kommer troligtvis bli lycklig igen med någon annan eller med honom. Vem vet just nu?

    Men just nu som du säger, var de ju alldeles nyss du satt där med honom och hade de liv du älskade med honom. Vad är 65 dagar egentligen av 9 år? Ingening.
    Klart du inte är redo än!

    Det är viktigt att komma ihåg i bakhuvudet att visst, en vacker dag så kommer du komma över denna sorg. Men de är också viktigt att veta att innan du gör de kommer du gå igenom mer sorg och mer tårar och dala upp och ner innan du kommer vara redo för ett nytt liv.

    Det finns ingen anledning att pressa dig.
    Det kanske kommer ta 2 månader till, eller så tar de 2 år innan du faktiskt kan andas och känna dig fri från sorgen.
    Men sålänge så är allt tillåtet, tänka tillbaka, sörja, fundera, hata, älska, gråta, le, skratta, känna ilska och känna glädje.
    Varenda känsla är tillåten och dom kommer av en mening.

    Du kommer aldrig glömma honom. Och de ska du absolut inte göra heller.
    Men de är bara sorgen av hur han missledde dig till mörkret du ska komma ur och en dag glömma.
    Men just nu famlar du i de mörkret och de krävs tid att ta sig ur.

    Men låt de ta den tid de tar. Pressa aldrig fram lycka du inte kan känna. De hjälper inte.
    Skriv av dig, fortsätt som du gör. Du är stenstark och en riktig pärla.
    Jag tror på dig du är grym!

    Svar: Tack Stina. Du har rätt. Jag känner mig verkligen pressad. Min farmor förkunnade första månaden att hon trodde att det snart skulle ligga en konsultkollega i mina lakan. Min faster sa i fjällen att jag kunde bo i ett visst rum så snart jag hade en ny pojkvän att ta dit. Folk runt mig spår mig en lysande karriär där jag kommer att tjäna massa pengar och bara i allmänhet bli jävligt lyckad. Och jag vill bara skrika till dem att jag inte är den där personen de beskriver. Jag är ett vrak och jag kommer varken bli lyckad eller lycklig så som de säger. Det är så det känns. Du har verkligen rätt. I allt du skriver. Så tack igen.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-03 | 15:50:48
  • Anne säger:

    Håller med Stina! Vad är 65 dagar på 9 år? Det är självkkart och fullt logiskt att du känner såhär. Och jag vet precis vad du menar. Fan vad jag hatade när folk sa "du kommer bli lycklig med nån annan, det finns så många bra karlar där ute!". Jag ville bara skrika; Jag VILL inte bli lycklig med nån annan! Jag vill ha HONOM! Ingen fattade. Folk trodde att man var ledsen för att man var ensam. Men mam var ledsen för att man inte längre hade HONOM. Den enorma tryggheten. Framtiden. Det handlade inte om karlar, karlar kan man alltid få. Men inte HONOM.

    Det gör ont i mig att läsa att du tror/känner att du är ologisk i ditt beteende, att du tror att du kommer mer bakåt än framåt.. För jag ser massor av utveckling bara genom din blogg. Och du MÅSTE inte gå i någon speciell takt. Det finns inga förutbestämda regler kring sånt här.kram

    Svar: Jag är bara så förvirrad. Så himla förvirrad för vad jag borde göra och inte.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-03 | 18:54:53
  • Is säger:

    Det är en vanlig försvarsmekanism för människor som genomgår kriser/trauman att reagera med något som kallas "regression", att man börjar bete sig "barnsligare" än vad man vanligtvis är. Det kan helt enkelt vara ett sätt för psyket att skydda sig själv från en del av smärtan, så att man kan välja att ta in lite av den i taget istället för allt på en gång, för att orka.

    Jag förstår också om du reagerar med trots om andra människor i din omgivning säger sånt som att du säkert snart kommer gå vidare. Jag tänker att det kanske känns för dig som att de förminskar eller inte förstår, känner med, din sorg.

    Att du reagerar med att klamra dig fast vid tanken på er två tillsammans blir då på sätt och vis, paradoxalt nog också ett hävdande av din autonomi. Att det är din världsbild som är den giltiga i ditt eget liv, att ingen annan kan komma och besluta vad du känner och vill.

    Du har säkert fått frågan flera gånger förut så förlåt om jag kommer här utan koll på läget, men har du inte funderat på att gå i terapi? Jag tänker att jag skulle önska dig en riktigt bra terapeut som kunde ge dig fritt utrymme att ventilera de här sakerna och stödja dig i din själsliga restaureringsprocess.

    Svar: Jo, jag ska. Tack för dina kloka förklaringar.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-03 | 18:55:59
  • Jessica säger:

    Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Så himla, himla väl. Jag har känt exakt så. Och när jag någonstans började sluta känna att jag absolut inte ville ha ett annat liv än det jag haft med mitt ex, då trängde jag snabbt bort de känslorna och höll ännu hårdare fast vid att det skulle vara han och jag och att jag inte ville ha ett annat liv hur bra det än var. Jag ville inte under några omständigheter ha ett liv utan honom. Och jag var livrädd för att jag en dag skulle vilja ha det. Det kommer att komma och du får ta det i den takt du kan. Bara för att man rent objektivt kan förstå någonting så betyder det inte att man kan ta det till sig på riktigt. Men det är ett steg. Och du kommer att komma alla steg. Men man kan inte ta fler steg än man är redo för.

    2014-01-03 | 19:09:31
    Bloggadress: http://thetruthandotherdisasters.blogg.se
  • Anonym säger:

    Jag förstår dig, men anledningen till att folk ändå delar med sig är för att du inte verkar må så bra, vilket gör att ditt tänkande upplevs som osunt. Jättebra om du tar hjälp! Kram

    2014-01-03 | 20:34:01
  • claes-göran olofsson säger:

    jag skulle gärna vilja prata med dig, jag har lagt upp en video på youtube gällande detta, här är en länk som går till min blogg där videon finns, som spelas upp på youtube

    2014-01-03 | 22:40:22
    Bloggadress: http://classeslilla.blogg.se/
  • Jools säger:

    Hej!

    Jag har tänkt mycket på att du inte vill gå vidare den senaste månaden. Så såg jag att just de orden fanns med i mejlet du skickade till honom och nu skriver du om det rakt ut. Du vill inte ha något annat än det du hade. Jag förstår det, jag har varit i en liknande situation och jag ville inte heller.
    Men ställ dig då frågan om du vill leva som du gör nu? En del av dig vill nog det, för det gör att han finns nära och som något slags bevis på hur stor och fin er kärlek var. Att gå vidare betyder att släppa taget och det är läskigt och svårt. Att må dåligt och vara på botten är också svårt och det gör så fruktansvärt ont, både fysiskt och psykiskt. Men samtidigt är det enkelt. För man slipper gå vidare, slipper ta ansvar. Man kan bara vara ett offer. Och det är inte fel, för man är ett offer. Men i mitt fall behövde jag tvinga mig att vilja gå vidare.
    Lite som när en underbar semester är till ända och msn vill inte, vill inte, vill inte tillbaka till vardag. Men man måste. Det är bara att försöka längta och se fram emot det braiga i den grå vardagen. Det suger, men man har inget val.
    Du kanske måste komma till punkten där du inser att det du vill ha inte går att få. Och då får du fundera på vad som kan vara det näst bästa.
    jag tror att det är positivt att du kommit till läget då du inser att en del av hur du mår handlar om vilja.
    Och jag säger inte att du ska rycka upp dig eller något annat dumt, tro inte det! Jag vet att det inte går och att allt måste ta sin tid.

    En annan sak. När han sa orden till dig, att han inte älskar dig, då hade han nig bearbetat det under lång, lång tid. Från det att tanken slog honom första gången till det att han gjorde slag i saken. Han kunde förneka, sörja, kämpa och vrida på tanken länge. När han väl sa det till dig var beslutet moget hos honom. Det sorgliga är ju att du inte fick vara med i processen. Men det känns som han gjorde saker som är vanliga när man vill rädda en relation. Man går all in. Att skaffa en bebis, köpa ett hus, åka på resa, fria och till och med att gifta sig är ganska vanliga saker man tar till för att få liv i sina känslor och relationen. Men att par skiljer sig kort efter de gift sig fast de varit ihop i mängder med år beror ofta på det. Eller att man drar från partnern när bebis är liten. Jag rättfärdigar inte hans handlingar med detta, utan vill bara visa att det som du ser som kärleksförklaringar, som tatuering och lägenhet osv kanske bara var hans försök att känna kärlek igen.
    Det finns en podd med Luuk och lokko där de pratar om sina skilsmässor, och att vara den som bedrar kontra den som blir bedragen. Tror det kan vara intressant för dig att lyssna på och det kanske kan hjälpa dig att inte tänka på alla de handlingarna som kärlekshandlingar utan något annat.

    Kram!

    2014-01-03 | 23:51:12
  • t säger:

    lyssna❤️
    http://youtu.be/Hu0xlyLwK7Q

    Svar: Jag gör.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-04 | 00:15:45
  • Anonym säger:

    Jag har tidigare valt att gå vidare i en relation där han var otrogen mot mig, dock var hans svek inte lika stora som de du blivit utsatta för.

    Jag fick alltså tillbaka honom, precis som du hoppas på. Och det var ett jävla helvete. Jag mådde inte ett dugg bättre rent generellt - hans svek var fortfarande allt jag tänkte på. Varje gång han tittade på mig, varje gång han rörde mig, varje gång vi pratade. Jag kände bara sorg över vad han hade gjort. Jag undrade vad han tänkte på, om han jämförde mig med henne. Om han saknade henne. Hans känslor för henne. Om han hade tittat på henne på samma sätt, sagt samma saker.

    Jag förstod att en förutsättning för att får relation skulle "fungera" var att han var oärlig mot mig. För jag klarade inte av att höra sanningen. Att hon såg bra ut. Var smart och rolig. Att han var attraherad av henne och han tyckte om henne. Även om han hade valt mig så gjorde det så jävla ont. För det vi hade var inte bara vårt, det var inte speciellt. Inte vackert. Hon var överallt där han var i min hjärna.

    Och varje gång jag hörde hennes namn eller såg en bild på henne eller något som påminde mig svartnade det för mina ögon och jag trodde att jag skulle kräkas.

    Det var så fruktansvärt smärtsamt. Varje komplimang han gav mig undrade jag om han gett henne. Det jag visste att han skrivit till henne (läste hans sms i en svag stund) undrade jag varför han inte sa till mig, och sa han något liknande till mig ville jag bara kräkas. Svartsjukan och ångesten åt upp mig inifrån och att jag hade honom nära gjorde aldrig något bättre (kan jag se i efterhand), det gjorde bara sveket mer påtagligt. Ett riktigt destruktivt förhållande.

    Dina hjärnspöken kommer han aldrig kunna få att försvinna, dom kommer bara att bli jobbigare att hantera om ni inleder något nytt.

    2014-01-04 | 00:40:38
Kommentera inlägget här: