Dag 65
Kategori: Allmänt
Stark nog att söka hjälp
Igår mailade jag den rehabcoach som jag fått via jobbförsäkringen för att fråga om jag kunde få tillgång till psykologhjälp igen. En annan psykolog än den som för några månader sen sa till mig att jag inte var mottaglig för hans hjälp. Inte för att han var dålig utan för att jag bara inte har förtroende för honom efter att han på eget bevåg avslutade min behandling för att jag vägrade säga att jag förstod att allt var borta för evigt, för att jag vägrade ge upp hoppet. Jag är fortfarande inte ett dugg redo för någonting. Men jag kan inte gå runt och bära på dessa tankar ensam längre. Jag måste ha verktyg för att hantera den här röran som mitt huvud har kommit att bli.
I morse ringde jag gastromottagningen, min magdoktor. Medicinen jag äter är slut i rätt dos hos tillverkaren, vilket innebär att jag måste skyffla in sexton tabletter om dagen istället för mina vanliga åtta. Måste berätta om det som händer just nu. I livet. I min mage. Måste få hjälp att hantera allt innan det kollapsar. Klarar inte att titta in i läkarens ögon en gång till för att få veta att den här medicinen är den sista vi har att pröva, sen är det enda som finns kvar operation. Tänker inte hamna där igen. Aldrig igen.
Efter gastromottagningen ringde jag vårdcentralen. Behöver träffa någon för att prata om mina sömnbesvär, få utskrivet nya sömntabletter att använda när sömnbristen blir outhärdlig. Kanske få remiss därifrån för att prata med någon när försäkringen slutar hjälpa mig. Jag vet inte. Jag vet bara att det krävs en omfattande insats för att få hjälp. Det är inte bara att trycka på en knapp. Man måste på många sätt vara stark för att kunna få hjälp. Det går inte att lägga sig raklång i sängen och hoppas att hjälpen ska anlända. Den gör inte det. Man måste själv ringa, berätta, kanske tjata, stå på sig, ta sig tid, krångla och vara flexibel.
Man måste vara stark för att söka hjälp. Så är det verkligen. Jag har inte varit stark nog. Har förlitat mig helt på min mamma. Hon var där när jag inte kunde låtsas. När paniken var inristad i mitt skinn och ingen kunde blunda för vad som höll på att hända. Men nu. Nu kan jag låtsas. Och då är det upp till mig själv igen. Så precis som jag låtsas vara okej när jag är bland folk, låtsas jag vara stark nu. Låtsas vara tillräckligt stark för att söka hjälp. Och någonstans där hoppas jag att min fejkade styrka kan medföra en smula verklig styrka också. En smula verklig styrka som kan hjälpa mig skaffa de där verktygen som jag så desperat behöver.
