trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Jag överlevde så klart

Jag ser hur min bröstkorg rör sig upp och ned. Jag känner luften passera in genom min mun och ner i mina lungor. Jag andas. Jag kan med mina fingrar känna något pulsera i min handled. Jag kan känna en rytmisk rörelse inne i mitt bröst. Mitt hjärta slår. Jag har överlevt.

Natten blev värre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag försökte spola bort tårarna med vatten. Men de tycktes aldrig sina. Jag försökte få bort den värsta huvudvärken med Alvedon. Men det var omöjligt. Snart mådde jag så illa att jag var tvungen att lägga mig på toalettgolvet. Och där låg jag. Och önskade att jag var död. Önskade att någon kunde göra slut på det onda en gång för alla. Klockan fyra tog jag desperat en sömntablett från USA. Trots att psykiatrikern har sagt att jag inte ska ta dem. Men jag gjorde det ändå och genom ett mirakel kunde jag på något sätt falla i sömn.

Mina ögonlock är inte nådiga mot mig denna morgon. Det syns. Det syns tydligt vad som har hänt. Min syster och min mamma väntar på mig därute. Jag vill inte gå ut dit. Jag slutade för några veckor sen att gråta inför min familj. Jag blev för medveten. Fann självbehärskningen. Och höll tårarna inne.

Mina systrar läser min blogg. Det är jag säker på. Jag försöker att inte tänka på det. För då blir jag rädd. Hämmad. Då är det inte längre min privata plattform där jag får göra vad jag vill. Min syster har kanske läst vad jag skrev i natt. Hon kanske läser det i detta nu. Men det är ändå inte samma sak som att möta deras ögon. Möta deras ögon och låta dem se mitt söndergråtna ansikte, med ögonlock som knappt går att öppna. Det vill jag inte. Det klarar jag inte.

Kommentaren igår. Jag trodde aldrig att den var illa menad. Jag tyckte aldrig att den var klumpigt skriven. Det var bara en förklaring, ett perspektiv, en åsikt. Men de tankegångarna, de sätter igång paniken i mig. Det är inte min mening att ta åt mig så. Jag kände något komma smygande när jag läste vad som stod. Jag beslöt mig snabbt för att trycka bort kommentaren ur mitt synfält. Inte för att den var dum, utan bara för att jag visste att jag inte klarade av den. Jag gick in i duschen. Försökte tänka på något annat. Men odjuret hade redan väckts till liv. Det gick inte att stoppa. Och så var jag där igen. På botten och krälade. Som jag har varit så många gånger förr, men som jag trots det aldrig vänjer mig vid. Jag slutar aldrig överrumplas av kraften i den ångest och panik som omsluter mig. Den är alltid chockartat stor och omöjlig att hantera med något annat än kollaps.

Men jag överlevde. Som jag alltid har gjort Och idag blir en dag till att fortsätta göra just det. Överleva.