Dag 67 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Oro och ett saknat skratt
Igår låg jag och min syster i min säng och googlade vad hennes rödsprängda ögon kunde vara för något. Han brukade skoja med mig om det. Jag googlar allt och brukar sen förkunna högt vilka olika livsfarliga sjukdomar det kan vara fråga om. Jag inser nu att det inte låter särskilt roligt, men vi brukade skratta åt det hela.
I somras fick han ett stort sår på smalbenet efter en övning på gymet. Såret blev efter några dagar alldeles svart. Det såg läskigt ut och jag satte mig genast att googla hemskheten. Som jag alltid gjorde. Förkunnade sedan halvt på skoj, halvt i skräck, att det måste vara kallbrand som kunde leda till amputation. Jag trodde att han skulle bli rädd. Men han skrattade bara.
Herre Gud vad han skrattade åt min alltid överdrivna oro. Det var befriande. Det satte ett stopp på katastroftankarna i mitt huvud. För jag har alltid haft sådana. Alltid målat upp värsta tänkbara scenario. Men det var hanterbart så länge han fanns där för att skratta åt mig, med mig. Så länge han fanns där för att ta ner mig på jorden tog inte oron över mig. Den fick aldrig fäste på riktigt för han såg till att den med en gång mattades.
Men nu. Nu sitter jag ensam med min oro. Och det finns ingen som skrattar åt den. Det finns ingen som stoppar mig innan jag har gått för långt. Så jag går för långt. Jag går hela vägen fram till fasansfulla scenarion. Scenarion som jag sen måste bära ensam.
Jag saknar, saknar, saknar hans skratt. Hans skratt som tog ner mig på jorden och skänkte mig lugn. Jag vill så gärna höra honom skratta igen. Bara en gång till.
