trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 68 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Förvirrad, desperat, trött och livrädd

Jag vet inte vad jag ska känna. Jag får så många råd. Råd av välvilja, råd av ilska, råd av frustration, råd av kärlek. Jag ska inte vara ett offer – jag ska vara i känslorna. Jag ska ge mig själv tid att älta – jag ska välja att tänka positivt. Jag ska tränga bort de negativa tankarna och låtsas vara glad – jag ska låta mig själv vara ledsen. Jag ska skriva av mig allt jag känner – jag ska inte skriva negativa saker för då gräver jag ner mig. Jag ska se till att sysselsätta mig – jag ska låta mig själv vila.

Jag är förvirrad. Jag är så förvirrad. Jag försöker må så bra som möjligt i alla situationer. Jag låter det hemska komma bara när jag inte kan hålla det inne, men det är fortfarande alldeles för många timmar. Alldeles för många. Jag försöker göra saker, men just nu upptar jobbet så mycket av min energi att det inte finns någon kvar till att träffa vänner. För att umgås med vänner tar energi från mig. Även om det är världens finaste vänner. Jag har alltid känt så. Att jag blir trött av det. Det är väl ett prestationsspöke i mitt huvud det med antar jag. Att bara vara hemma med min familj är det enda som inte tar energi. Så har det alltid varit egentligen, men nu är det så mer än någonsin förut.

Idag mår jag sämre än vad jag har gjort på flera veckor. Jag vet inte varför. Jag har hetsigt skrivit ett långt sms till den enda av hans kollegor som jag förut har haft någon som helst kontakt med. Jag har inte skickat och jag ska inte skicka. Men jag har skickat sms till hans mamma. Fastän jag lovade mig själv att inte göra det. För det enda som sker är att jag förstör min relation med henne. Men jag vet inte var jag ska göra av tankarna längre.

Jag vaknade desperat. Och desperationen avtar inte. Jag orkar inte ta tag i någonting alls. Ikväll skulle jag ha sovit i lägenheten. Gå till husläkare imorgon bitti klockan åtta. Fortsätta till jobbet. Träna ett pass på kvällen som jag redan har anmält mig till. Det är så avlägset att det inte ens känns verkligt längre. Precis allt är overkligt igen. Min morbror sa till mig igår att jag måste sluta kämpa så hårt. Jag förstod inte vad han menade, jag måste ju kämpa för att kunna gå till jobbet, för att leva något som kan kallas liv. Han förklarade att jag måste sluta kämpa emot känslorna och acceptera. Men om jag slutar kämpa emot, då blir det så här. Då ligger jag paralyserad i sängen eller soffan utan förmåga att göra någonting alls. Ingenting alls förutom att gråta och låta tiden gå.

Jag orkar snart inte mer. Jag är så trött. Jag är livrädd inför jobbet imorgon. Livrädd för vad jag ska ställas inför. Jag är livrädd över att flytta till lägenheten. Så livrädd att jag inte ens vet om jag någonsin kommer att kunna. Tänk om jag aldrig klarar det. Idag är det exakt fyra månader sen jag flyttade ut ur den där lägenheten. Och i samma sekund smsade han henne och sa att det var klart. Att jag var borta och att han ville satsa på henne. Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta längre. I mitt huvud spelas minnesbilderna av sommaren upp om och om igen. Det som jag trodde var världens bästa sommar. Sommaren då vi la grunden för en sagolikt underbar framtid tillsammans. Men allt var bara lögner.

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Jag är i en väldigt mörk tid i mitt liv och jag ska ge dig samma råd som min pappa gav mig - det finns inga måsten. Säg inte åt dig själv "jag måste må bra" för det blir en extra börda. Tillåt dig att vara ledsen för det är vad du är just nu men du får inte glömma att det blir bättre, även fast du vägrar inse det. En dag kommer du märka att vissa saker går lättare än andra, och det är en början. Men kom ihåg, det finns inga måsten.

    2014-01-06 | 16:05:05
  • kerstin säger:

    Vet du fina du..?! Hur underligt det än låter så är det precis detta du behöver för att du överhuvudtaget ska börja må bra, för din egen skull. Du behöver hitta meningen med att älska dig själv. Ibland låter det som du börjat leva i lite galen ända..?! Jag kan naturligtvis tolka fel men i dina ord så låter det som att allt har varit svårt,hemskt,jobbigt om du inte haft han med. Hur blev det så? Hur blev det så att allt tar din kraft utom din nära familj? Hur kan du ha vänner som du inte kan vara dig själv i? Hur kom det sig att du la hela ditt liv i en enda människas händer? Hur kom det att bli så att du tänker genom andra? Jag tror att du har svaren långt där inne i dig men att du inte riktigt vill se sanningen i vitögat för att det gör för ont. jag tror att du under så många år har gömt dig bakom sjukdom m.m och klamrat dig fast vid den som gav dig kärlek och ömhet, istället för att bli stark i dig själv med alla dina fel och brister. Alla har vi fel och brister och alla har vi en skyldighet mot oss själva att ta hand om oss på bästa sätt. Vi ska omge oss med människor som ger oss energi, glädje och trygghet. Det behöver inte vara en massa, det räcker med några få men man kan inte hänga upp precis allt på en enda. Allt detta som händer har en mening ska du se, en fantastisk mening. Du kommer att bli tvungen att lära dig allt om vem du är, vad du vill och vad du kan. Det kommer att bli än jobbigare men du kommer att komma ut som en helare och lyckligare människa. Lyckligare för att just du är du och för att du är älskad för din egen skull. Inte för att du inte kan leva utan den personen, inte för att du inte klarar av något om du inte får ha den personen i din närhet utan bara för att du är du. En gång för länge sedan då jag blev sjukskriven för utbrändhet och fick gå till en psykolog och hjälpa mig själv att städa i mina gamla byrålådor fick jag som hemläxa en gång att skriva ett kärleksbrev till mig själv.. Det var det absolut det svåraste jag gjort och det slutade med att det blev ett helt kollegieblock fyllt med berättelser om mitt liv....När jag sen läste upp det för min räddande ängel,som jag kallade psykologen,rann tårarna ner för hennes kinder...För min egen del lärde jag mig så mycket av denna bok. Saker och ting blev så kristallklara och jag förstod varför jag var som jag var och varför jag hamnat där jag var. Det tog ett halvt år innan jag slutade gå till henne och prata och det var absolut det bästa och roligaste jag gjort för min egen skull. Ett halvt år till gick och jag mötte henne på stan och hon undrade hur det gick för mig,bra sa jag men just då var det lite tungt då en nära till mig hade dött och en vän blivit sjuk i cancer.. Ja sa hon, det är livet...men nu har du rätt verktyg att laga det jobbiga med och så är det. Med rätt verktyg klarar man av precis vilka svårigheter som helst. livet bjuder på både glädje och sorg och det går inte att värja sig för något av det..Livet pågår hela tiden och det är bara att hoppa på tåget och ta tag i det så att du inte missar att leva. Ont ska med gott förgås heter det ju och precis så är det i alla lägen. Lycka till fina du....kram

    2014-01-06 | 16:25:56
  • Klara säger:

    Jag önskar att jag var din vän, då skulle jag krama om dig och försöka göra ditt liv lite mer uthärdligt! Många kramar till dig!

    2014-01-06 | 16:36:50
  • Greta säger:

    Börjar nästan känna att jag spammar din blogg, men du skriver så gripande och uppriktigt att jag vill kommentera typ varje inlägg.

    Ta bara åt dig av råden du känner funkar för dig. Det som låter vettigt och som du tror kan funka. Glöm alla andra råd - finns inget som funkar för alla! Gör det som du tycker låter bra och hitta dina egna sätt, låt bara råden vara inspirerande, se dem inte som krav.

    2014-01-06 | 16:59:43
  • Gökboet säger:

    Aj, vad det gör ont att läsa. Känner så med dig. Att vara känslomänniska är ett helvete i situationer som dessa och en välsignelse i övrigt. Jag känner så väl igen mig från liknande händelser i mitt liv och önskar jag hade kunnat hantera dem annorlunda. Men jag förstår idag att jag gjorde det jag förmådde just då, och jag kom ur det, inte med värdighet, inte snabbt och inte någon enkel väg, men jag gjorde det på mitt sätt och driven av den envishet som både leder mig till lyckorus och mörkaste avgrund...
    Du är bra, absolut tillräckligt bra. Det är ok att vara rädd. Fruktansvärt, men ok. Önskar all kraft åt dig..

    2014-01-06 | 18:03:14
  • thestarss säger:

    grym blogg verkligen, kika gärna in vår blogg!

    2014-01-06 | 20:06:01
    Bloggadress: http://thestarss.blogg.se
  • A säger:

    Strunta i råden just nu. Du är snart mottaglig för det.
    Du överlever, man gör det. Konstigt nog.
    Stor kram till dig ❤️❤️

    2014-01-06 | 21:44:49
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Matilda säger:

    Du har nu klarat 68 dagar. 68 fucking dagar!! Även om det inte känns som att det blivit ett dugg bättre är du en bra bit på vägen. Du har en massa känslor i dig som behöver komma ut och kanske kommer det kännas precis lika tungt i 68 dagar till. Men vet du vad? En dag kommer du vakna och känna att det faktiskt inte gör lika ont längre, att det är lite lättare att andas och sedan kommer det kunna gå en hel dag utan att du tänker på det. Det är som alla säger, tiden läker alla sår. 68 dagar utan att du har gått under. Håll ut.

    2014-01-06 | 21:46:31
  • Jenny säger:

    Som kerstin skrev här uppe....Jag tror bestämt att detta kommer bli det bästa som hänt dig. Det låter absurt men du verkar behöva hitta dig själv ordentligt. Egentligen borde du nog stänga av kommentarsfunktionen här så att alla våra åsikter här inte påverkar dig. Vilken chans detta kan vara att möta dig själv och våga tycka om dig själv ordentligt.

    2014-01-06 | 22:50:51
  • Sandra säger:

    Jag har precis läst igenom alla dina inlägg på bloggen. Från det äldsta till detta. För att du själv ska förstå hur mycket bättre du verkar må nu jämfört med då, kolla tillbaka. Kolla tillbaka på hur svårt det var för dig att ens andas, att vara 2h på jobbet. Du kämpar varje dag och det är det man måste göra, vill man leva måste man kämpa för det. Det kommer en tid när det blir lättare, du kommer antagligen alltid att hålla av honom, men det bli lättare med tiden att se annat bra i livet. Ljusglimtarna i mörkret kommer fram och visa stjärnor visar sig större än andra.
    Testa olika saker, se vad som får dig att må bra och gör det!
    Försök att börja leva ditt liv i din lägenhet. Lev i din lägenhet och din säng som ni en gång delade, för nu är det inte längre erat. Allt är ditt. ta ett steg i taget så blir livet lättare.
    Många styrkekramar till dig!

    2014-01-07 | 03:28:44
  • Johanna säger:

    Hej!
    Jag tänkte på en sak angående ditt jobb. Det är kanske något du har gjort redan men om inte och du tycker att det är en bra idé hoppas jag att det är något som kanske kan lindra pressen du känner just nu.
    Prata med din chef. Förklara din situation, hur mycket energi som krävs för att klara en jobbdag. Men förklara också vad du vill med ditt jobb! Vart du vill komma och dina mål. Det är det ett av de bästa tips jag någonsin fått av en föreläsare, att berätta vart du vill.
    Jag tror du kommer klara ditt jobb galant, även om det kommer bli en kamp! Och alla tips du får, lyssna på de du känner passar dig bäst. Alla tips är säkert bra men det viktigaste är att du gör det som får dig att må bäst!

    2014-01-07 | 07:41:22
Kommentera inlägget här: