Dag 68 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Hjärtesorgen. Jag vill bara skjuta den i huvudet. Saknaden efter en annan människa som gör så ont. Som får en att vilja plocka ut hjärtat ur sin kropp, hoppa och stampa på det. Sparka. För att man vet att ingenting kommer nånsin göra lika ont som saknaden efter honom...
Allt jag kan säga till dig är att vara stark. <3
Det kanske är ett tecken? Ett tecken på en ny fas i det här? Att nu kanske din resa utan honom börjar. Innan var det du och saknaden och längtan.
Sakna kommer du säkerligen fortfarande göra men nu har drömmen ändrats på natten. Han finns inte där. Nu kanske det är en ny period av saker att ta sig igenom.
Steg för steg klättrar du uppåt.
Kram på dig.
Snart, snart kommer du gå hem ifrån jobbet en dag och känna att du njuter av vårsolens första värme, tycka att livet är rätt ok. Saknaden kommer blekna och du blir starkare och starkare. Du sätter avtryck hos många genom din blogg och jag hoppas du känner värmen vi vill förmedla till dig! Massor av varma styrkekramar <3
Jag minns precis hur det är. Att drömma en fruktansvärd mardröm, för att sedan vakna upp och inse att det är verklighet. Att inte få känna den där lättnaden - "Puh, det var bara en dröm!" - som folk normalt känner när de drömt något hemskt..
All styrka till dig. Det är i alla fall tur att du har din familj. <3
När jag och mitt ex gjorde slut (Dock inte lika smärtsamt som din separation) så drömde jag mardrömmar nästan varje natt i flera veckor. Jag vaknade rädd och ville krypa intill honom. Men ingen fanns där. Har nog aldirg känt mig så ensam. MEN det går över till slut. Du klarar det här! Jag lovar, det gör vi alla. Försök hitta saker du mår bra av, hur svårt det än är. <3
Mardrömmarna minns jag som det värsta. Att antingen drömma att allt blev okej, och vakna upp och inse att det inte var så. Den smärtan... Eller drömmarna där allt var så fruktansvärt och sen vakna och inse att det INTE bara var en hemsk dröm. Tänkte alltid "det kan inte vara sant" och varje morgon var jag liksom tvungen att påminna mig om att det var det.
Och jag tog mig igenom det. Jag var stark, även om jag tyckte jag var svag hela tiden, så var jag inte det. Jag var stark, och det är du md. Även när man inte ens vill försöka, så är man stark.
Jag tror du börjar så smått inse. Det är att gå framåt. Och det är en massa jobb att ta sig framåt. Men tänk, du kommer hela hela hela tiden framåt. Varje tår du fäller, kommer inte igen. Tänk att du har fem miljoner tårar som du ska fälla, och för varje gång du gråter, kommer du närmare slutet på det här eländet! Närmare bättre tider. De kommer, jag lovar <3
Massa styrkekramar
Har du flyttat in i lägenheten igen?
Håller med föregående talare om att du lär vara inne i en ny fas just nu, och att du klarar dig <3
kram!