Ensam

Vaknade precis med ett ryck av en djup dröm. Tårar rinner nerför mina kinder utan stopp. I drömmen var jag på en stor social tillställning, nån konferensliknande grej. Jag klarar inte riktigt såna. Har svårt att ta plats och naturligt falla in i en grupp. Känner att jag tränger mig på och drar mig undan istället. Så jag blir lätt ensam. Men det har alltid varit okej för jag har kunnat ringa honom om jag blivit ledsen. Jag har kunnat skicka ett sms och känt trygghet. Nu är jag ensam. Det finns ingen att ringa. Jag har ingen som är så nära. Som förstår och som är min trygghet. Jag kommer inte att klara mig utan honom. Jag klarar inte det här.