trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 70 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ingen koll alls
Har precis kommit hem. Suttit på tåget och fixat jobbgrejer in i det sista. Pappa har födelsedagskalas nu. Är inte på kalashumör, även om det värsta har gått över. Det absolut värsta har passerat efter upprepade brutala slagsmål med mitt inre.
 
Min chef har spänt ögonen i mig flera gånger idag. Inget gör jag rätt. Fast i ärlighetens namn tror jag inte att jag har gjort så mycket fel heller, bara att jag helt saknar förmåga att verka självsäker och klar på min sak just nu. När anklagelserna flyger tar jag dem på mig. Det gör jag kanske i vanliga fall också men då har jag åtminstone styrkan och trovärdigheten att förklara situationen, visa att jag har koll. Nu har jag inte koll. Inte alls. 
 
När min chef står bakom min rygg och säger att jag har tappat bort rätt version av rapporten tror jag honom. Det visade sig inte alls vara så. Men jag trodde honom ändå. För jag har ingen koll. Jag tappar bort saker. Gör fel. Jag känner inte igen mig själv. Den person jag en gång var finns inte kvar. Hon är helt borta. Och jag förstår inte hur hon någonsin ska kunna komma tillbaka.

Kommentarer

  • H säger:

    Jag tror du har rätt. Den personen kommer inte komma tillbaka. Du idag har gått igenom (ok, går fortfarande igenom) saker som du för en dag, en vecka, en månad eller ett år sen, inte hade gått igenom. Sådant gör att man förändras, vare sig man vill det eller ej.

    2014-01-08 | 20:50:02
  • Annika K säger:

    Tycker att du ska prata med din chef.
    Så hin/han får förståelse för varför du mår och är som du är just nu.

    KRAAAM

    2014-01-08 | 21:16:14
  • Anonym säger:

    Nej, berätta inte för chefen. Jobba så gott det går ist. Annika k vet nog inte hur juristbranschen fungerar...

    2014-01-08 | 21:22:37
  • A säger:

    Det kommer att bli bättre. Jag hade ingen koll på något men la in allt jag gjorde i mobilen så jag kunde gå tillbaka och se vad jag gjort. Jag glömde bort nästan allt ett tag men fick mina vänner och familj att ringa och påminna mig om saker. Om du har möjligheten så ta hjälp från folk som du litar på.

    Kram till dig ❤️❤️

    2014-01-08 | 22:11:43
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Linda säger:

    Försök kämpa igenom de första två veckorna med pillren utan att prata med chefen. Du kommer antagligen få aningen mer ångest under uppdoseringen/insättningen men försök hålla ut - allt kommer kännas så mycket bättre snart! Om ångesten blir för svår under den här perioden borde du ha något "snabbverkande" ångestsdämpande till hands (typ oxascand, stesolid eller dylikt), men det hoppas jag du fått. Hejar verkligen på dig, du är jätteduktig och jättestark. Ingen kan veta hur det blir i framtiden, om det blir ni igen eller inte, men just nu är det såhär och det är det du har att jobba med. Håll ut! Och maila gärna om du vill. Jag har gjort din resa efter ett liknande uppbrott och delar gärna med mig om det hjälper dig. Du kan också! Kram

    2014-01-08 | 23:57:30
  • F säger:

    Det blir bättre jag lovar, det kommer ta dig betydligt längre än 365 dagar att bli hel men du kommer garanterat att må bättre än nu...
    Jag har varit med om en liknande situation, tre år senare tänker jag på honom precis VARJE dag men jag vaknar inte( om jag alls kunde sova) och vill dö varje morgon som tidigare

    2014-01-08 | 23:58:37
  • Sara säger:

    När jag gick igenom detta och allt kändes piss, hittade jag på saker att göra. Saker som jag alltid hade velat göra men han inte ville så jag struntade i det för utan han så var det inte roligt. Det har varit allt möjligt, från olika sporter och danskurser till att äta på den där restaurangen som han inte gillade. Lite som trots gjorde jag det men då jag inte förknippade det med honom, hur han luktade, skrattade åt det som hände så kunde jag andas, om än bara för en sekund.
    Kram

    2014-01-09 | 01:18:35
  • Sofia säger:

    Hej!
    Det är inte så katastrofalt att vara singel ett tag. Jag är det. Jag lever. Det känns tråkigt att du ser mitt liv som ett fullkomligt helvete. Jag tror att du skulle kunna trivas i det också. Eller så är du den typen av tjej som måste vara i ett förhållande för att vara lycklig. Försök ta vara på den här tiden för att lära dig att vara själv ett tag. Man dör inte.

    2014-01-09 | 01:50:16
  • Mattis säger:

    Sofia: vad har ditt liv med detta och göra? Om du gillar och vara singel är det ju fantastiskt för dig. Det handlar inte om och vara singel eller inte det handlar om att personen bakom bloggen saknar någon hen älskat och fortfarande älskar och det är en enorm smärta att nu ta sig igenom. Känns okänsligt att du försöker få detta och handla om dig och din situation.

    2014-01-09 | 10:11:16
  • Emma säger:

    Stopp och belägg! Jag har läst din blogg ett tag. Inte förrän nu jag måste kommentera. Du Får Inte Sumpa Ditt Arbete! Det du lyckats bygga upp helt på egen hand. Du får inte! Han ska banne mig inte vara orsaken. Jag har varit i samma sits, mått skit. Precis som dig tagit mig tid att ha exakt samma sorgeprocess. Vet du vad? Jag är lyckligare än någonsin för att jag kom ur det. Efter 9 år. Vi hade ett liv tillsammans precis som ni hade.
    Du kommer att klara av det. Det gör så jävla ont till en början. Men till slut lär man sig hantera smärtan. Vägra medicinen! Det gjorde jag! Var stark!

    2014-01-09 | 15:53:08
  • Anonym säger:

    Mattis, jag tror inte att Sofia menar att Sofias liv skulle ha nånting med det här att göra. Det jag tror hon menar är att det finns andra som inte heller mår bra, och även om bloggskrivaren har gått/går igenom nåt fruktansvärt så är det kanske snart dags att vakna ur sin "sorgebubbla" och rycka upp sig lite.

    Man är givetvis sig själv närmast och mår man inte bra så gör man inte och det är inte bara att "rycka upp sig". Men jag tror att vår ledsna och deppiga bloggskrivare låser sig fast i sitt problem lite väl mkt via den här bloggen. Hon skriver att hon mår bättre när hon får skriva och att hon blir glad av våra kommentarer, men samtidigt ser hon ju ord för ord hur helvete hennes liv är. Jag har inte läst bloggen på några veckor o hade hoppats på lite mer livsglädje nu, men nej...

    Bloggskrivare, jag hoppas innerligt att medicinen kan hjälpa dig och att du mår bättre. Du är sååå mkt starkare än vad du tror, du har redan tagit dig så mkt längre än vad du trodde för ett tag sen:) Kämpa, livet är ditt!!! Jag tror på dig:) Stora kramar

    2014-01-09 | 16:49:18
  • Felicia säger:

    Jag tror du måste bli en ny version av dig själv. Kanske se tillbaka på vem du var innan ni träffades. Vem var du då? Och hur tror du att ditt liv hade format sig om han aldrig hade funnits? Vem hade du blivit idag i sånna fall?

    Jag vet att ni var ihop väldigt länge, och jag förstår ärligt talat inte hur du klarar av att ens resa dig ur sängen varje dag. Det är så himla starkt. Men precis som Emma skrev här ovan så ska du inte ge upp din karriär, för den är bara din. Kämpa på! Det kommer bli bättre även om vägen känns lång och tung. Tusen kramar!

    2014-01-10 | 00:24:20
Kommentera inlägget här: