trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 70

Kategori: Allmänt

En plats för att andas
Jag mår dåligt. Det är värre än vanligt. Ångesten pumpar i bröstet och illamåendet sköljer i vågor över mig. Jag klarar inte det här. Min hjärna jobbar i högsta möjliga hastighet med att spela upp minne efter minne. Helt obetydliga saker; när vi gick en promenad, när vi gick på gymmet, när vi handlade mat, när vi gick på bio, när vi köpte färg till lägenheten, när vi åt frukost i soffan, när vi tvättade kläder. Helt obetydliga saker som gör att jag håller på att kollapsa. Allt gjorde vi tillsammans. Jag vet inte var jag ska ta vägen i tanken. Jag letar panikslaget efter ett andningshål, ett minne som inte rör honom, tankar som inte fyller mig med ångest. Men det går inte. Hela hjärnan är full med bilder av oss. För han var med på allt. I varenda liten del av mitt liv hade han en roll och var betydelsefull. Och jag var helt säker på att han kände samma för mig. Vad gör han av sina tankar nu? Tänker han aldrig tillbaka på något annat än deras fyra månader tillsammans? Eller tänker han tillbaka på oss ibland, bara det att det inte gör ont för honom? Bara det att han inte saknar det minsta? Vad gör han med sina tankar? Och vad ska jag göra med mina? Jag hittar ingen plats att vara på. Jag hittar ingen plats där jag kan andas.

Kommentarer

  • Michael säger:

    Fina du! Det du går igenom (ångesten) är som en slags feber, fast i känslomässig form. Feber får vi ju för höja temperaturen i kroppen så att bakterier dör. Dina minnen som nu spelas upp, smärtan, mardrömmarna etc. är en rening. Det gör ont! Du älskade högt och därför är det många emotionella "nervtrådar"- som en och en klipps av. All värme till dig.

    2014-01-08 | 11:56:46
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • Anna säger:

    När ditt år har gått kommer du ha massor av ställen att vila tankarna på, för din senaste jul, födelsedag, semester etc. kommer inte att innebära minnen av honom utan annat som värmer hjärtat. Just nu får du helt enkelt försöka att leva i nuet, se de små, små sakerna i varje stund och undvika att tankarna tar över. Det är skitsvårt, men du är stark. Det gör ont att läsa hur dåligt du mår, jag önskar dig en stunds vila då och då så du får krafter nog att fortsätta framåt! Du klarar det!

    2014-01-08 | 12:00:52
  • Fru säger:

    Du är så himla stark! Trots att det inte känns så. Vill bara krama om dig och säga att allt kommer bli bra, trots att det inte känns så <3

    2014-01-08 | 12:36:31
  • Kajsa säger:

    Varför ber du inte om att få bli inlagd på psykiatriskakliniken? Mellan fyra vita väggar, neutrala väggar kanske du finner att tankarna tystnar, kanske blir de högre än någonsin eller så kanske de ger dig den ro du så desperat behöver. De fyra vita väggarna satte paus på livet utanför och gav mig tid att finna det jag behövde för att kunna ta mig ett steg ur djupet. Kanske finner du något där eller så får du en välbehövlig paus.

    2014-01-08 | 12:37:28
  • Erika säger:

    Det jag fick höra när jag mådde som du är att man bara minns de bra stunderna man hade tillsammans och ofta gör man det till något ännu bättre och kan inte ens tänka på att något någonsin varit dåligt. För det har det ju inte. Detta för att vi ska överleva. Då kroppen, psyket, allt är sänkt så klarar vi inte av att tänka negativa tankar. Utan minns som sagt bara de bra stunderna. I mitt fall kan jag tycka att det stämmer ganska bra. Nu tex ser jag ju att allt inte alls var som vanligt mellan oss på slutet då han var otrogen. Jag tycker fortfarande att vi hade ett helt fantastiskt bra förhållande, men det är inget som jag vill gå tillbaka till.. Första tiden efter vår separation bodde jag hos min syster och hennes familj. Han bodde kvar i vårt genemsamma hus tills han fått sin lgh. Eftersom jag har en son sedan ett tidigare förhållande kändes det som den bästa lösningen att jag bodde kvar. Det var säkert jättebra.. Helst för min son som fick gå kvar i samma skola och ha kvar samma kompisar. Men för mig. Jag vet i sjutton hur jag klarade mig de veckor han var hos sin pappa. Det tog säkert ett år innan jag lagade ett mål mat bara till mig själv och åt ensam. Eller lagade och lagade... Slevade upp lite rostbiff och potatissallad.. Hur som helst. Efter drygt ett år ensam i huset med snöskottning och gräsglippning och allt annat som hör ett hus till.. Hus och honom. Hus att dela någon med... Så sålde jag och vi flyttade till en lgh. Det bästa beslut jag någonsin tagit tror jag... Därmed var alla "praktiska" minnen av honom undansopade.. Förlåt för massa gojja.. Det är bara det att din blogg väcker gamla minnen till liv och jag inser att jag överlevde. Jag inser hur långt ner i träsket jag varit. Jag trodde ju liksom att jag skulle dö.. Av krossat hjärta eller nåt.. Jag blev förvånad varje morgon jag vaknade efter några timmars sammanhängande sömn att jag överlevt natten. Jag vet att man överlever och jag vet att man mår bra igen. Även om det tar tid. Kram!!!

    2014-01-08 | 13:37:07
  • J säger:

    Jag tror att du behöver börja förstå att du inte är och inte kommer vara den enda som bär sorgen av erat förhållandes slut på dina axlar. Det är det du tror att du gör nu vilket nog är en stor del av smärtan.

    Såvida han inte bär på psykopatiska drag så är det förmodligen så att han i det här skedet trängt undan sorgen, men den kommer annars oundvikligt komma i kapp på något sätt senare, speciellt med tanke på det brutala sättet som det hela gick till på.

    Oavsett vad som händer i framtiden så var det ni i 9 år av era liv och det kan ingen ta ifrån er.

    Många kramar och styrka till dig

    2014-01-08 | 14:01:52
  • Ellen säger:

    Om du inte hittar andrum i dig själv nu så kanske du kan göra det genom att gå in i andras liv och ta dig tid att läsa böcker och se filmer... För mig kan det hjälpa att gå in i andra världar ett tag om allt är svårt. Det handlar för mig inte om att fly, utan att hitta pauser. Förstår om du inte känner ork eller lust till detta, men kan vara värt ett försök.

    Eller sjukskriv dig ett par dar eller mer så du kan sova ut och inte behöver kämpa mot. Oavsett hur du gör och hur många gånger du tycker du står still eller går bakåt, så är du hela tiden på väg för att hela tiden. Du klarar det här!

    Kram

    2014-01-08 | 14:40:20
  • Anonym säger:

    Ok, så här är det: (hatar egentligen "såhärärdet-människor men det här vet jag verkligen). Det finns inte en enda chans på jorden att han inte tänker på dig minst varje dag. Jag kan lova dig att han hunnit ångra sig många många gånger samt saknar det ni hade. Saknar dig. Han har redan uttryckt det till dig en gång lite vagt. Men det är känslor som är oundvikliga. Han skulle inte vara människa om han inte kände det. Inte efter så många år och inte efter ett så ihopsvetsat förhållande. Han saknar nog din familj väldigt mycket också. Allt är som sagt inte svart eller vitt. Enligt min erfarenhet så kommer du att få en chans till att ta tillbaka honom. Troligtvis kommer du inte vilja ha tillbaka honom då. Men det vore bra om du kunde vila i detta. kanske ha det som mål. I vetskapen om att han faktiskt längtar efter dig. Och med det fortsätta framåt. Bara ta för givet att det ni hade inte kan gå upp i rök. För det har det inte gjort. Det är mycket enklare för honom. Eftersom att han har henne. Så fort han ångrar sig eller mår dåligt så kan hon kanske mildra det lite. Men det kommer inte vara så för evigt. Du har det mycket tuffare nu. Men när du kommit igenom detta och är starkare så kommer han bli tvungen att ta tag i sin sorg. Allt det nya och spännande med kommer att vara borta. Och gud vad jag önskar att du kunde förstå hur säker jag är på detta. Och jag som alla andra här vet att du inte kommer att må såhär för evigt. Kramar till dig

    2014-01-08 | 15:58:52
  • P säger:

    Jag tror att det är bra att tankarna och minnena kommer. Även om det gör förbannat ont just nu. Lite som det är med det här att hela ens liv spelas upp för en sekunderna innan man dör. Sedan är det över.
    Kanske är det samma sak med de här tankarna och minnena du blir överöst med nu, att du måste uppleva dem igen innan det kan vara över.
    Om man minns något, ser något, gör något tillräckligt många gånger så gör det till slut inte lika ont längre.
    Din hjärna och kropp bearbetar det som har hänt, medvetet och omedvetet. Sånt kan ta tid, men är ändå livsviktigt för att man någon dag ska kunna gå tillbaka till sitt liv.

    Kramar

    2014-01-08 | 16:13:26
  • Julia säger:

    Självklart tänker han på dig, man glömmer inte den man älskat så länge fort och jag tror att han bryr sig på sitt sätt. Antagligen mår han skitdåligt över att han gjort dig så illa, men orkar inte ta tag i det. Vad ska han göra? Han inser nog att ge dig space är det enda rätta, han har inga rättigheter att säga något till dig liksom.. Försök att skapa nya minnen de stunderna som du orkar, du kanske skulle behöva åka bort ett tag? få lite nya intryck och hitta något att se ljuset i? Gillar du att resa? ett ställe som du aldrig skulle kunnat drömma att besöka kanske skulle vara precis vad du behövde? ett ställe som ni aldrig pratat om, för att se att världens är så stor och det finns så mycket mer.

    Jag tror på dig! du är fantastisk! unik! snart vänder det!
    kramar

    2014-01-08 | 17:43:04
  • M säger:

    Om han inte tänker på dig nu så kommer han definitivt att göra det förr eller senare. Tro mig, sådana här saker kommer inte obehindrat förbi "bara sådär" i ens liv, oavsett om du är den starke eller svage. Detta har han på sitt samvete för alltid. Förmodligen lär han ångra sig, men då är du så pass fri och lycklig i ditt liv, att du inte kommer bry dig (hoppas jag) mer om honom och hans lycka.

    2014-01-08 | 19:33:00
  • Moa säger:

    När känner mig ledsen brukar jag tänka såhär: så dåligt som jag mår nu, lika bra kommer jag må vid ett annat tillfälle.
    Jag vet inte om det hjälper dig, men det är i alla fall något som får mig att se ljuset i tunnelns slut.

    Jag hejar på dig! Kram.

    2014-01-08 | 20:51:42
  • Anonym säger:

    Hoppas verkligen att du har en behandlande läkare och får gå i samtal hos en treapeut. Visst mår man dåligt efter ett uppbrott som detta. Men man ska inte behöva ha det som du haft det i 70 jävla dagar. Hejar på dig!!! Verkligen inte som en kritik eller så. Jag tycker att du är verkligen super duktig och stark. Men jag är uppriktigt orolig för din hälsa når jag följer dig här. Det finns hjälp min vän. Och om du behöver sjukskriva dig pga depressionen, gör det.

    2014-01-08 | 21:10:40
  • tove säger:

    Det är vanligt att ångesten ökar första tiden på SSRI. Har du inte fått ngt ångestdämpande att sätta in när du mår som sämst?

    Du verkar ha så stora krav på dig, jobba jobba nu när din hjärna och själ är helt utmattade och behöver ro. Kan du inte stanna hemma ett par
    dagar och få tid att kanske gå på massage, träna lätt och lyssna på deppmusik, läsa ngn bra bok och stressa av.

    Kram du har det så tufft! Känner med dig!!!

    2014-01-08 | 22:10:39
  • Ingela säger:

    Du har säkert fått denna fråga en miljon gånger, och kanske svarat på den...men frågar ändå..

    Om han skulle komma till dig och vilja ha dig tillbaka. Skulle du ta honom tillbaka? Skulle du kunna fortsätta ett förhållande med honom efter allt detta?
    Även om detta inte är "X du känner", så finns ju tydligen detta inom honom, i hans personlighet. Vad skulle behövas för att ni skulle ha en chans att ha ett normalt förhållande nu?

    2014-01-09 | 10:29:13
Kommentera inlägget här: