trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 74

Kategori: Allmänt

Fotfäste
Vaknade klockan halv sex i morse. Kudden var dränkt i tårar och saliv. Kroppen kunde inte sluta skaka. Drömmen var så verklig. Drömmen där jag upptäckte hur han smög undan för att smsa henne. Jag vaknade tillräckligt mycket för att påminna mig själv om att det bara var en dröm. Sen slog det mig. Det är inte en dröm. Det är verkligheten. Och jag skrek. Jag skrek rakt ut. Min syster kom. Sen min mamma. Jag bara skakade och ingenting fungerade. Jag sa om och om igen; allt är förstört, allt är borta. Jag vet att det var mina egna ord, men jag kan inte acceptera dem. Allt får inte vara förstört. Allt får inte vara borta. För då har jag ingenting att leva för längre.
 
Nu har jag precis kommit hem från en promenad. Försökt äta frukost för att medicinen ska ha någonting att landa på. Allt efter de instruktioner psykiatrikern skrev ner på ett papper åt mig i fredags. Jag försöker. Men jag hittar inte fotfästet. Jag hittar ingenstans att stå där marken är någorlunda still och låter mig vila. Jag famlar i mörkret nu.
 

Kommentarer

  • anna säger:

    Gå ut och ta en löptur medan du lyssnar på arg musik.

    2014-01-12 | 14:47:19
  • Ina säger:

    ♡♡♡

    2014-01-12 | 17:00:50
  • jonna d säger:

    Lyssnar du på musik?
    När jag befunnit mig i min egen galenskap så har musiken ofta gett mig fotfästet tillbaka... iallafall för en liten stund... det finns så många fina texter där ute som gör att du inte känner dig så ensam, som kan bygga upp dig men som även tillåter dig vara svag och liten när du behöver det.
    Var på en konsert nu ikväll och många av låtarna fick mig att tänka på dig och att jag borde tipsa dig om ett par sånger som har hjälpt mig.
    //jonna d

    2014-01-12 | 17:02:01
    Bloggadress: http://sniffarskonhet.blogspot.com
  • Julia säger:

    Det är underligt hur mycket man kan beröras av texter skrivna av en person man inte känner, och hur mycket man vill hjälpa. Jag kommer inte på några fina ord eller råd, men jag tror på dig. Det finns ljus i tunneln även om du inte ser det just nu, och så småningom kommer du hitta det där fotfästet. Som sagt, jag tror på dig!

    2014-01-12 | 19:53:20
  • Erika säger:

    Det var starkt gjort utav dig att få i dig frukost och att ta dig ut på en promenad. Där ser du att du orkar något i alla fall.

    Du gör ett bra jobb fina du.

    2014-01-12 | 22:21:51
    Bloggadress: http://rabarberkalas.se
  • Anonym säger:

    Jag har i stort sett sträckläst din blogg. Den berör verkligen.

    De jag mest kan tänka på är att om han, som nu älskade dig i så många år, var med dig i för och motgångar och ändå lämnade dig. Då kommer han göra samma med henne. Han kommer att ge upp någonstans på vägen. För då har han inte vad som krävs för att leva hela livet tillsammans med någon. Han gav upp för en frestelse. En frestelse han borde ha skjutit undan och istället löst med dig. Men han kämpade inte. Han gav upp.

    Men du ger inte upp. Du gör ett så otroligt bra jobb. Det tar tid, men du kommer att fixa det här!

    2014-01-13 | 00:48:25
  • Anonym säger:

    Hur mår du idag?

    2014-01-13 | 09:57:49
Kommentera inlägget här: