trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 77

Kategori: Allmänt

Skräcken
Orden kommer inte ur mig på samma sätt längre. Förut var de som en ursinnig flod som krävde omedelbar uppmärksamhet; här och nu skulle de ut. Utan utflöde hotade de spränga sönder mig. Det är inte så längre. Jag är trött. Orkeslös. Stänger in mig själv. Tankarna finns där. De lämnar mig aldrig. Inte för en sekund ger de mig vila. Men de vill inte längre ut på samma sätt. De har bäddat in sig i mitt innersta och jag måste gräva djupt för att få ut dem; för att kunna sätta ord på dem. Det är plågsamt. Det gör fruktansvärt ont att ge skräcken en röst. Skräcken för att den kärlek han känner för henne är djup, äkta och evig. Skräcken för att han aldrig kommer att sakna mig, aldrig kommer att vilja ens försöka älska mig igen. Skräcken har blivit min ständiga följeslagare. Och den gör att allt känns becksvart. Becksvart och hopplöst.

Kommentarer

  • Anna säger:

    Jag kan inte veta mycket om deras förhållande, men tro mig; deras kärlek (om det nu ens är vad det är) är INTE evig, det talar miljoner exempel i historien för. Vilket förhållande byggt på den grund de har varar? Inget, jag lovar. Kanske kommer det vara länge nog för att du ska komma ut på andra sidan på egen hand och tycka det är rätt åt honom när det tar slut, kanske inte, men när spänningen lagt sig kommer någon av dem att tröttna. Och självklart saknar han dig, om han inte är psykopat så har han inte bara glömt dig heller, men det är så mycket lättare att låtsas som ingenting när man har ett nytt förhållande att gömma sig bakom och hålla sig sysselsatt med än när man är den som blir lämnad. Var ledsen, sviken, svartsjuk och allt det andra, men inte rädd fina du! Jag längtar efter att få läsa om när du börjar ta dig på fötter igen, för jag vet att det kommer så småningom. I sommar kommer du att kunna göra något härligt som ni aldrig gjort tillsammans och faktiskt njuta av det på riktigt, trots saknad och sorg. Jag skulle vilja visa dig några sekunder av en bättre framtid så du får hopp igen...

    2014-01-15 | 11:47:57
  • A säger:

    Du måste se skräcken. Det kan vara så tyvärr. Det kommer att ta tid men skräcken kommer att sakta gå över. Lita på mig.
    ❤️❤️

    2014-01-15 | 12:01:01
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Lena säger:

    En förändring kan ske först när du ändrar din tanke. Jobba med ditt tankesätt, skriv bara positiva saker som du kommer på här i bloggen om än det bara var att du tog dig upp ur sängen så kan du vara tacksam för det. Tillslut lurar du hjärnan att känna glädje istället för sorg och då kommer du finna lycka, glädje och trygghet igen - med eller utan honom.

    2014-01-15 | 12:29:51
  • Natalia säger:

    Jag känner likadant. Eller ibland kommer orden men ofta känner jag mig helt paralyserad. Jag kan inte se att det finns ett slut på det här eländet. Det är svårt nog när ett långt förhållande ta slut men det är ännu svårare när det finns en tredje part inblandad - det är fruktansvärt. För allt är ju så färskt att man kan visualisera deras samvaro. Så är det för mig i alla fall och det är inget annat än känslomässig tortyr. En tortyr jag tror att jag bara måste genomlida. Det finns inga genvägar.

    2014-01-15 | 13:06:10
    Bloggadress: http://www.girlytalk.se/natalia
  • Jenny säger:

    Jag kan förstå att du känner skräck inför detta. Det är helt normalt. Men för att kunna acceptera det som hänt måste du våga se sanningen i vitögad. Säkert känner du till sorgens faser Chock, förnekelse,ilska, köpslående, sorg och acceptans. Faserna kan komma i olika ordning eller flera på en gång. Finns beskrivet i många böcker och på nätet också är jag säker på. Att ett förhållande tar slut är som att gå igenom en sorg vid en bortgång ibland för ditt förhållande har ju dött. Det som var ni finns inte längre och det måste du sörja. Du kommer bli tvungen att acceptera sanningen till sist. Kanske älskar han henne för alltid, Kanske träffar han någon annan efter henne. Vem vet? Det du vet just nu är att han inte finns hos dig. DET är din verklighet och det finns inga genvägar, man måste igenom det. Någon här skriver att han säkert tänker på dig, att han saknar dig att deras relation säkert inte kommer att hålla. jag förstår att du griper efter dessa ord. Och du kan stanna i förnekelse genom att tänka dessa tankar. Men vad han tänker eller gör är inget du vet något om. Hur han kommer känna i framtiden vet du inget om. Du vet bara att han gjort ett val och att du nu är ensam och det är jävligt. Det gör förbannat ont. Men du lever. Du lever! Du har ditt liv. Du överlever. Min mormor överlevde auschwitz där flera i hennes familj dog.Man skall inte jämföra men jag tänker på det ibland. Tänker att om hon kunde fortsätta sitt liv efter det, då kan jag också ta mig igenom sorg. Vi kommer inte undan. Livet ger och livet tar. Vi kan inte gå genom livet utan att livet rör oss med både sorg och glädje. Så är det. Vi måste lära oss hantera det och du kommer klara det och gå stärkt ur det här. Våga se sanningen , dyk ner i det mörker som följer på insikten. Gråt och skrik och förbanna men prisa ditt liv som du faktiskt har kvar. Möjligheten att leva ditt liv och fortsätta lära dig att älska , gråta , skratta och sörja. Du kan inte påverka honom eller veta vad som skall hända. men du kan välja dig själv och det som är ditt och därmed se att det du går igenom är en naturlig del av livet som ingen kommer undan men var tacksam för att du är här och kan få uppleva det och växa som människa. Han var en människa som fanns i ditt liv och tillsammans med honom lärde du dig mycket men nu är han inte kvar , han vill inte det, du måste lära dig att stå själv och ditt hjärta slår, din kropp fungerar och du kommer klara det.

    2014-01-15 | 13:08:07
  • Amanda säger:

    Jag är livrädd för förändringar. Det ger mig panikångest. Men, saker och ting måste förändras, det är så livet är. Även om detta inte är samma sak som du går igenom så förstår jag dina känslor. Jag förstår det där becksvarta, paniken och framförallt rädslan. Rädslan är det som några gånger varit nära att knäcka mig. Det står i vägen för min lycka och mina drömmar, men det måste få ett stopp. Det kommer inte att gå på en dag, vilket jag är medveten om, så jag måste bara fortsätta kämpa. Även om jag vill lägga mig ner och bara gråta, även om jag önskar av hela mitt hjärta att allt bara ska bli som vanligt igen, som det var förut. Men, jag måste kämpa. Precis som du kämpar. Det hjälper inte att folk säger till mig att det snart kommer att bli bättre, att jag bara måste ge det lite tid, för jag kan inte se hur det ska kunna bli bättre när det känns som det gör just nu. Men vet du vad? Jag går med på att må så här just nu, jag härdar ut det värsta tills det någon dag kanske faktiskt känns lite bättre <3

    2014-01-15 | 15:46:07
Kommentera inlägget här: