trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 78

Kategori: Allmänt

Trycka undan
Jag verkar på något sätt ha tappat orden. Vet inte varför. Men jag vill helst inte prata om honom längre. Förut satt jag nästan och väntade på att få berätta varenda liten detalj som plågade mig. Nu vill jag helst trycka undan. Jag klarar inte att höra hans namn högt. Jag klarar inte att se hans namn i skrift. Jag undviker allt som på något sätt påminner. Promenaden mellan tåget och jobbet går jag med huvudet djupt sänkt och musik i öronen. Jag är livrädd för att han eller hon helt plötsligt ska vara där. Livrädd för att se eller höra något som triggar ett minne.

De senaste dagarna har jag i princip inte haft något att göra på jobbet. Jag har försökt sysselsätta mig själv. Lagt många timmar på att fylla i excel-ark och uppdatera mallar. Men det arbetet är inte ens nära att kräva så mycket av min uppmärksamhet som behövs för att jag ska få bort honom ur tanken. Inte ens för några sekunder. Gråter på toaletten varje dag. Sitter tyst i varenda konversation jag försöker delta i. Även om kvällarna hemma med min familj är det bästa jag vet just nu längtar jag bara efter att dagen ska vara slut så att jag kan lägga den till historien. Vet inte hur länge till jag orkar må så här. Jag försöker bestämma mig för att nu får det vara bra, men jag klarar det inte. Det onda tar aldrig någonsin slut.

Kommentarer

  • Jessica säger:

    Kände precis som du beskriver strax innan allt blev lite lättare och de flesta dagar blev lite mer bra än skit. Även om det fortfarande känns hopplöst så låter det som du tagit ett steg framåt.

    2014-01-16 | 09:16:06
    Bloggadress: http://thetruthandotherdisasters.blogg.se
  • Den övergivna säger:

    Precis som du skriver att du har tröttnat att älta det akuta så kommer du framöver att tröttna på att metalt älta ditt lidande och att tycka synd om dig själv. Du kommer vilja fly bort från dina sår och börja skapa nya minnen. Du kommer göra nya resor och vara med om nya äventyr.

    Du är inte den första och inte den enda som blivit brutalt lämnad. Det är förjävligt. Att ligga ensam på BB med ett nyfött barn och krossade drömmar. Läs andra bloggar och bli stärkt av att se hur livet på sikt trots allt förändras och faktiskt för var dag blir mindre smärtsamt.

    Glöm inte bort att du lider just nu för att tillslut bli fri. Och att din smärta är tecken på att din kärlek var äkta.

    Jag förstår att du går med huvudet sänkt. Men försök att höja blicken. Du har inte gjort något fel. Tvärtom. Du har varit sann och ärlig.

    Om du tycker att livet är outhärdligt så tvinga dig in i situationer där det blir åtminstone lite uthärdligt. Utsätt dig för utmaningar.

    Det kanske är dags för något helt nytt. Ett äventyr. Jobba utomlands. Vad som.

    Din bästa medicin är att låta sorgen ta plats och att samtidigt skapa nya egna minnen som ersätter era gamla och som får er tid att kännas avlägsen.

    2014-01-16 | 09:21:10
  • Sofia säger:

    Snälla fina du. Du är så hård mot dig själv, det är ok att vara tyst ledsen arg. Det finns inget rätt eller fel hur du ska vara. Berätta för dem det känns rätt för. Du kommer möta så många människor som varit med om liknande eller bara vill lyssna. Det finns många bra människor omkring dig. Stor kram

    2014-01-16 | 12:13:34
  • K säger:

    Låt det onda gör ont så länge det behövs, oavsett hur lång tid det tar. Det är det enda sättet att kunna läka. Om 2 år, tror du att du fortfarande har lika ont? Om 3 år? Jag tror inte att du kommer ha det, och jag tror inte att du tror det heller. Så fortsätt kämpa. Kämpa innebär inte att vara glad, bara att acceptera hur du mår och inte ge upp trots att du mår dåligt.

    2014-01-16 | 13:52:20
  • C säger:

    Har läst ikapp hela bloggen de senaste veckorna, varenda inlägg. Tänkte först skriva att våra historier är så lika, men det är inte rättvist, för allas historier och upplevelser skiljer sig. Det jag kan säga är att jag känner igen delar av det du upplevt, och vissa av de känslor du känner.
    Jag blev också krossad av min första kärlek, efter några år ihop. Därefter följde ett år av tårar, ångest och depression, och sedan flydde jag utomlands i fem månader. Först då började jag komma över honom och tro att det gick att gå vidare.
    Har tänkt så mycket på vad jag vill säga till dig, utan att vara en sån som bara säger åt dig att "gör si, gör så".
    Så det jag egentligen vill säga antar jag, är att gör det du vill göra. Känn inte att "du måste rycka upp dig" bara för att folk säger det. Det måste du inte alls. Gråt, skrik, var ledsen så mycket din hjärna kräver det, för man måste få ur sig det. Vill du älta det, så älta det tills dina vänner och familj nästan spyr på dig. Älta det här på bloggen, det tyckte jag var det bästa för mig, för då fanns det inget krav på mottagaren, men man fick ändå ur sig det. Och tröttnar du på att älta så kommer dina vänner och familj garanterat att vilja prata om andra saker :) och något av det viktigaste är att våga tycka att ens eget problem är det värsta i världen, det får man faktiskt när man mår så dåligt. Du kommer inte må bättre av att tänka på barnen i afrika, du kommer snarare bara må ännu sämre för att dina känslor då även blir skuldbelagda.
    Inget jag skriver blir riktigt bra nu, men kontentan är väl att du måste ge dig själv tid.. för det tar en jävla tid och gör så jävla ont. Tappa inte hoppet även om det känns likadant även om ett halvår, eller år. För det KOMMER tillslut börja ljusna i allt det mörka.
    För mig tog det ett och ett halvt år, och efter tre år insåg jag tillslut att det faktiskt även går att bli kär igen. Förstår att du kanske inte alls tror det nu, men det går.

    Sänder massa varma tankar till dig, du är stark!

    2014-01-16 | 16:34:02
  • A säger:

    Det kommer att bli bättre. Ta allt i din takt bara. Stor kram ❤️

    2014-01-16 | 22:55:00
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Jools säger:

    När jag mådde riktigt dåligt- jag hade en svår/djup klinisk depression så kämpade och kämpade jag så länge. För jag vägrade vård. Jag trodde att det skulle innebära slutet.
    Såg att du skrev något liknande häromdagen när din mamma ville ta med dig till psyket.
    Men vet du, fina du, att få vård och bli inlagd var inte det värsta som kunde hända mig. Det var det bästa. Jag låg ju redan på botten av hålet, och kunde inte ta mig upp, trots antidepressiva, lugnande och sömntabletter. Men när jag fick vård, då vände det. Inte samma dag, men jag fick hjälp och verktyg att sakta ta mig upp ur det djupa, kalla mörka, hålet.
    Jag säger inte att du ska åka in till psyket nu, men se det inte som det värsta som kan ske. Du kanske behöver det, du kanske inte behöver kämpa mer i ensamhet.
    Att bli inlagd kan vara räddningen och vändningen.
    Det kommer vända. Du kommer alltid ha ett hjärta som varit i bitar och som är ihoplimmat, men du kommer kunna limma ihop bitarna!

    2014-01-17 | 06:03:09
Kommentera inlägget här: