trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 81

Kategori: Allmänt

Jag vill inte leva det här livet
Igår kväll träffade jag världens bästa vän och hennes fina lilla hund i min lägenhet. Jag var stressad innan. Stressad över att gå in och handla mat på vår mataffär, stressad över att köra bil på våra vägar i mörkret. Men det gick okej. Jag skrattade ibland och kände mig lugn nästan hela kvällen. 
 
Hon gick ganska tidigt imorse och jag var så trött att jag direkt stapplade tillbaka till sängen. Och sov till klockan ett. Hur kan jag vara så trött? Jag har inte sovit till klockan ett sen jag var femton. Jag förstår inte vad som händer med mig. 
 
Sen när jag äntligen vaknade var jag ledsen. Och det bara brast. Jag kunde inte sluta tänka på när vi nervösa gick runt i kyrkan fyra veckor innan han lämnade mig för henne. Vi höll handen och pratade om hur spännande och lite läskigt det skulle bli att gifta oss. 
 
Den där kyrkan måste jag åka förbi varje gång jag ska åka till lägenheten från mina föräldrar. Varje gång jag ska besöka farmor och farfar. Den kommer alltid stå där och det kommer alltid vara kyrkan vi skulle ha gift oss i den 12 juli i år. Ett bröllop som aldrig blir av. Ett liv jag aldrig får leva. 
 
Jag saknar honom mer än någonsin idag. Satt på soffkanten i grodställning för att inte spilla salladen jag åt direkt ur bunken från igår. Som vi alltid brukade göra. Han brukade reta mig för att jag jämt satt så konstigt. Jag vill inte fortsätta utan honom. 
 
Hur har han kunnat göra så här? Hålla min hand i kyrkan där vi skulle gifta oss och två veckor senare vara otrogen med en kvinna han sen lämnar mig för. Han lämnar mig för att leva hela sitt liv med henne. Jag vet inte hur jag ska kunna leva mitt liv nu. Jag vill inte ens leva mitt liv nu.

Kommentarer

  • Sarah säger:

    Det viktiga är att du fortsätter leva ändå. <3

    2014-01-19 | 16:40:30
  • Katarina säger:

    Skyller du på kvinnan han var otrogen med? Tycker du att hon har gjort lika fel som han?
    Min nuvarande pojkvän var nämligen otrogen mot sin flickvän som jag då inte visste att han fortfarande var tillsammans med. Fick förstås väldigt dåligt samvete då hon älskade (älskar) honom väldigt mycket men undrar hur du som blev lämnad känner om den andra kvinnan?

    2014-01-19 | 16:52:12
  • Anonym säger:

    Försök tänka så här: Hade du verkligen kunnat förlåta honom för det han gjorde? Om han istället berättade om sin affär men ville ha kvar dig? Hade du verkligen kunnat se honom i ögonen den 12 juli och veta att han var otrogen med en annan kvinna samtidigt som ni planerade ert bröllop? Det är svårt att ha ett sånt tänk hela tiden. Men bara en gång, försök vända på det. Istället för att tänka på det fina, tänk på det negativa. Hur hade det egentligen varit om han stannade?

    Du har överlevt tills nu, varför inte fortsätta? Jag, dina läsare, din fina familj och dina vänner vet att du kommer kämpa dig ur det här.

    2014-01-19 | 17:11:48
  • C säger:

    Katarina: Jag har varit på samma sida som blogginnehavaren är på, jag har också varit den bedragna.

    Jag riktade oerhört mycket ilska och i ärlighetens namn rent hat mot kvinnan (bekant till mig så jag visste vem det var) eftersom att det inledningsvis var lättast så. Även om du vill hata ditt ex för vad han gjort så dör inte känslorna på en gång, det tar tid att sluta känna något, att gå vidare. Det gjorde helt enkelt för ont i hjärtat att rikta all, eller egentligen någon, ilska mot killen. Efter cirka ett år då så kände jag att jag behövde konfrontera exet och berätta hur illa han gjort mig (otroheten var en liten del när alla smutsiga detaljer i uppbrottet kom fram). Jag behövde prata med honom för att kunna gå vidare och för att få ett avslut och svar på den gnagande frågan "varför?". Han gick med på det (han mådde inte direkt bra över hur han behandlat mig heller och behövde väl kanske själv någon form av avslut) och det var en sådan befrielse. Jag fick lugnt och sansat berätta vad jag kände (hade skrivit ett brev utifall att jag inte skulle klara av det utan att börja gråta), hur han verkligen knäckt mig mitt itu. Men för att besvara din fråga, ja.. under det första året skyllde jag ganska mycket på tjejen och tyckte hon var en vidrig människa. Och ja, det var hon, hon visste.. Och hon hade också kille.. Och det var inte kärlek för henne, bara lek. Så varför förstöra mellan andra då? Men rent krasst sett - hans förhållande är hans ansvar och det var inte riktigt rättvist av mig att lägga i princip all skuld på henne. Det var ju faktiskt han som valde att vara otrogen.

    Men är det moraliskt försvarbart om man vet om förhållandet (du visste ju inte så jag syftar inte på dig)? Nej, det tycker jag inte. Det är förvisso inte ditt ansvar, men det är inte riktigt moraliskt försvarbart oavsett ansvarsbiten.

    2014-01-19 | 17:33:10
  • Kerstin säger:

    ...Du har inget val.. så "enkelt " är det. Du kan aldrig få tillbaka honom om han valt att inte leva med dig längre.
    Det enda du har ett val över är dig själv. Du måste se sanningen i vitögat nu. Sluta tryck ner dig själv, det mår ingen bra av allra minst du själv. Jag tror att det är viktigt att se att allt har två sidor.Ibland gör det för ont för att se att saker och ting inte är som man önskar att det ska vara. Det är möjligt att han kände att ni höll på att glida isär men försökte med olika medel få känslorna att komma tillbaka.Lägenhet,bröllop och kanske prat om barn t.o.m. det finns ju fler än ett förhållande som tror att barn ska vara svaret på lyckan som dalar. Helt ärligt så tror jag inte att du riktigt ville se det som höll på att hända då du hade hängt upp hela din existens på denna man så totalt. Ni hade säkert ett fantastiskt liv tillsammans större delen av det, men någonstans där på vägen så tappades kärleken bort och blev till något annat. Det är aldrig bara ens fel när något går på tok i ett förhållande, man är ju två. Är båda parterna lyckliga så är man heller inte mottagliga för någon annan kärlek. Du har blivit lämnad nu och det gör förbannat ont inget snack om saken men inget absolut inget av det som du nu gör kan få honom tillbaka. Du måste visa att du kan stå på egna ben, att du kan ta hand om dig själv och vara trygg med det, inte minst för din egen skull. Jag tror att kraven blev för stora för han, jag tror att han gjorde allt i sin makt för att i ett sista stort drag hitta tillbaka till lyckan, för att ge den en chans men tur/otur så kom det någon i hans väg som gjorde att han slet sig loss. Kvar står du...sargad,sårad,ledsen,vilsen och fruktansvärt rädd. Hela din värld rasade samman och under dig fanns bara bottenlös kvicksand. Vem skulle du nu luta dig emot? Vem skulle ta hand om dig? Vem skulle fortsätta vara din guide i livet? Med all rätt gör det ont. Men nu är tiden inne för att du ska sluta älta vad han sa och gjorde den sista tiden, den tiden är förbi och nu finns endast din framtid mitt framför dig. En krokig,snårig väg som är jobbig att gå på med fel skor men du kan, kan mycket mer än du någonsin trott om dig själv. Du är inget offer, du har äntligen möjligheten att komma underfund med vem du är! Du kan ! Lycka till!
    Och fina du,jag vill dig inget ont, det ska du veta men jag är så gammal att jag har med livet som referens sett mycket och vet att man har en tendens till att inte vilja säga det ärliga orden med risk för att såra ännu mer men ibland så finns inget annat val...kram

    2014-01-19 | 17:54:08
  • Veronica säger:

    Följer din kamp med tårar i ögonen... Skulle vilja kunna skaka om dig och säga att :Det blir bättre!!!!
    För jag lovar att det blir bättre! Har själv varit där nere på botten som du är nu, gav upp och orkade inte mer men plötsligt en dag så kunde jag se tillbaka och inse att jag var på väg framåt, uppåt igen!
    Ta ALL hjälp du kan få även om det känns meningslöst just nu! För du vill leva, du vill uppleva nya saker, resor, familj och vänner. Kämpa på! Tänker på dig!

    2014-01-19 | 19:12:29
  • Elly säger:

    Tack, tack för den här bloggen! Plötsligt känner jag mig inte lika ensam längre. Min fästman lämnade mig när jag blev gravid - sedan gjorde han samma sak, en gång till. Dagar och nätter bestående av ångest, saknad och tårar var min verklighet, trots att det kändes som en mardröm. Jag trodde ofta att jag skulle dö av smärtan, speciellt den gången när jag såg honom hålla hand med en annan kvinna på stranden (dit mina vänner släpat med mig för att ha en 'normal' dag!). Flera månader senare blev vi tillsammans igen, och är fortfarande, men jag kommer aldrig riktigt kunna förlåta honom för det han gjort, och när jag tänker på all ångest han orsakat mig så vill jag bara kräkas. Ändå kan jag inte släppa taget om honom.

    2014-01-19 | 19:28:04
    Bloggadress: http://sedatives.blogg.se
  • Emma säger:

    Och det är ju okej att det är så. Man behöver inte må bra eller ens vilja leva sitt liv. Det är okej. Det finns så många som känner samma sak. Du är inte ensam!

    2014-01-19 | 19:55:11
    Bloggadress: http://ellerjo.blogg.se
  • Maja säger:

    Kram ❤️

    2014-01-19 | 22:38:37
  • Karin säger:

    Ta hand om dig!
    Jag funderar lite i samma banor som en tidigare kommentar.. Om han gjort allt detta och sedan skulle ni försöka vara ihop, hur skulle det påverka relationen?

    2014-01-20 | 17:42:01
Kommentera inlägget här: