Dag 82
Kategori: Allmänt
Förtröstan och en overklig verklighet
Trött. Jag är så obarmhärtigt trött. Inte bara när jag vaknar. Inte bara vid eftermiddagsdippen. Jag är trött hela tiden. Utan avbrott. Hela jag känns som seg kola. Det är mycket som snurrar. Det är det alltid. Men jag kan inte ta fasta på någonting just nu. Jag är helt slut.
Idag har jag besökt den vanliga psykiatrimottagningen för första gången. För en intervju. Jag kände mig närmast galen när jag grät och nickade på nästan varenda fråga hon ställde. Avslutningsvis frågade hon vad jag hade för förväntningar på hjälpen jag skulle få. Jag svarade att jag inte hade några förväntningar. För det har jag inte. Jag, som normalt sett är väldigt lösningsorienterad, ser inga lösningar. Jag ser inga lösningar som inte inkluderar honom. Och han vill inte vara en del av mitt liv. Han behöver inte mig längre. Och då ser jag absolut inga lösningar. Hur orimligt det än verkar gör jag inte det.
Som ni märker fortsätter hopplösheten att prägla alla mina tankar. Jag pratade till och med om den där hopplöshetskänslan med min gamla uppsatspraktikhandledare idag. Han är en högt uppsatt chef på mitt jobb och är i mångt och mycket den optimala konsulten. Affärsmässig, professionell och korrekt. Han berättade om hur han desperat hade sökt någon slags förtröstan efter att han och hans familj hade överlevt tsunamivågen i Thailand. Han sa att han förstod känslan av att verkligheten känns overklig. För det är verkligen så det är. Trots att jag lever i den här verkligheten varje dag, känns ingenting verkligt för mig längre.
