trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

Nu är jag uppeldad och vet inte riktigt hur jag ska komma ner i varv. Jag förstår inte ens hur det kan hända men jag har på något sätt lyckats tappa bort mina sömntabletter. Eller så är de slut. Jag är så förvirrad nu för tiden så jag vet inte ens vad som har hänt med dem. Borta är de i alla fall. De var borta redan igår vilket innebär att jag har en orolig tre timmars-sömn i ryggen. Jag borde ju vara fruktansvärt trött nu men känner det där obehagliga adrenalinet igen. Fy.

 

Sitter i soffan efter att ha tittat på handboll med pappa. Känner mig så sagolikt tacksam för att jag har min familj. Så fort jag lämnas ensam så känns det som att jag ska bli galen. Fruktansvärda tankar invaderar mig och det blir helt svart bakom ögonen. Jag är så tacksam för att jag inte behöver spendera mina kvällar ensam.

 

Dessutom känner jag en sån otrolig tacksamhet mot er som läser den här bloggen. Jag är alltid tacksam men efter några dagar av oro för att jag bara har lyckats skriva samma svarta saker har jag idag känt mig extra tacksam på något sätt. Men det är lite jobbigt att leva med detta eviga dåliga samvete för att jag inte svarar på era kommentarer. Gud, vad jag grämer mig över det. Jag trycker bara bort de kommentarer som jag vet att jag inte riktigt klarar. Resten planerar jag att svara på. Jag har hundratals kommentarer som väntar på svar. Jag vet att det på alla sätt och vis är ett tecken på dålig karaktär, men jag får bara inte till det just nu. Eller så har jag alltid haft den där Alfons-genen som gör att jag skjuter upp saker i oändlighet. Det kan vara så.

 

Med det avslutar jag historiens mest splittrade inlägg. Hoppas nu bara att jag kan sova. Mer än något hoppas jag på det. Och så inte att glömma, ett tack. Ett kärleksfullt tack till er.