Dag 83 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Trött och rädd
Jag somnade precis sittande vid mitt skrivbord. Vaknade av att armen dunkade i stolen. Det kändes hemskt oprofessionellt. Jag skäms nästan av att erkänna det för er här. Det värsta är att jag har längtat efter att få vara trött. Att slippa adrenalinet som gör att jag kastas i höghastighet mellan olika obehagliga minnesbilder. Men det är inte skönt att vara så här trött heller. För tankarna försvinner aldrig. Hjärnan jobbar långsammare, men likväl finns de alltid där. Nu sitter jag och undrar förtvivlat hur jag ska orka ta mig hem. Särskilt promenaden mellan kontoret och tåget. Det finns inget värre. Så många triggers. Så mycket rädsla. Jag mår illa när jag tänker på det. Skulle behöva en kompis att hålla i handen. Som när jag gick på dagis. Gå i ett led efter de andra och hålla min kompis i handen. Jag vill inte gå den där promenaden ensam. Jag tycker att det är så konstigt att det känns svårare och svårare att vistas inne i stan. I början ville jag nästan få syn på honom. Nu är jag absolut livrädd.
