Dag 83
Kategori: Allmänt
Andras lyckliga relationer
Jag har en kollega på jobbet som jag ofta äter lunch med. Mina favoritluncher är när det är bara hon och jag. Inte för att jag inte gillar de andra, utan för att jag tycker att det är lättare att prata med en person i taget. Och denna kollega är bäst. Hon är alltid pålitlig och dessutom en frisk fläkt. Jag har sagt till henne att jag inte riktigt klarar av dessa evinnerliga samtal om bröllop och barn som mina andra kollegor är experter på. Men jag behöver aldrig oroa mig när jag pratar med henne. Hon har alltid starka åsikter om allt mellan himmel och jord och även om jag redan förut uppskattade hennes sällskap, uppskattar jag det än mer nu. I jämförelse med andra samtal jag tvingas delta i där jag till slut står apatisk med tom blick utan att säga ett ord, är det endast några få gånger jag blir påmind och ledsen när jag pratar med henne. Jag vet inte om det är det hon pratar om i sig eller sättet hon gör det på. Men det är något med henne som gör att det känns fel att vara ledsen. Det är bra. Att ha henne som kollega. Även om hon, liksom varenda kotte på mitt jobb, är gift eller åtminstone sambo sen hundra år tillbaka, får jag inte ensamheten upptryckt i ansiktet som så ofta är fallet i konversationer med andra kollegor. Det är inte det att jag inte unnar andra lyckliga relationer, för det gör jag verkligen, men jag tror att det är oundvikligt att som lämnad inte känna att det är jobbigt när andra pratar om sina lyckliga relationer. Jag vill alla mina vänner väl, men ibland blir jag tokig av att nästan varenda en har en kärleksfull respektive som verkar älska dem över allt annat. Det går inte att förklara på annat sätt än att ensamheten känns mindre påtaglig när andra i min närhet också är ensamma. Det är lite hemskt, men sant.
