Dag 85
Kategori: Allmänt
Funna, återfunna och gamla vänner
Idag var jag hos psykiatrimottagningen igen. Det känns som att jag kommer gå där mycket. Läkaren frågade mig om jag kunde se något ljus i tunneln, om jag kunde känna något hopp. Svaret är nej. Det låter hemskt och otacksamt med tanke på allt jag har kvar i livet. Men jag får inte bort hopplösheten. Den har bäddat in sig djupt i mitt innersta och ger inte vika ens för en tum. Jag klarar oftast att leva för stunden, kan trycka bort det värsta, men hopplösheten inför framtiden lämnar mig aldrig.
Lunchen spenderade jag med en nyfunnen vän. Hon har nästintill insisterat på att vi ska träffas för en lunch. Jag vet att jag aldrig själv hade funnit varken energi eller mod att planera och genomföra om jag inte hade fått en knuff. Jag kan inte ens förklara hur tacksam jag är för att hon gav mig den där knuffen, för en varmare och mer genuin människa än henne kan man inte hitta. Rakt igenom godhjärtad och förstående. Hon lyssnade och det kändes som att hon brydde sig på riktigt. Det kändes som att hon förstod och accepterade utan att döma. Jag är så tacksam för det mötet.
Oavsett vad som händer är just det något jag alltid kommer att bära med mig. Dessa människor som jag har funnit, återfunnit eller bara kommit närmare efter min totala kollaps. Jag känner hur en del av mina vänner öppnar upp sig på ett annat sätt för mig. Det är numera sällan de bara säger att allt är bra. Det är skönt på något sätt. Inte att mina vänner inte mår så bra som jag trodde, men att jag har kommit dem närmare. Det är skönt.
