Dag 87
Kategori: Allmänt
Egoism
Jag är som ni förstår en sån människa som funderar, tänker, reflekterar och analyserar i all oändlighet. Andras handlingar, mina egna handlingar. Andras personligheter, min egen personlighet. Jag vänder ut och in på varenda tanke och funderar kring varför vi gör som vi gör, varför vi är som vi är. Det är ett ändlöst funderande.
I och med alla anställningsintervjuer jag var på i våras fick jag tillfälle till att verkligen rannsaka mig själv. Vem är jag. Vad tycker jag om. Vilka är mina svagheter. Vad driver mig framåt. Helt egocentriskt lade jag timmar på att fundera på bara mig själv.
Jag har alltid vetat att jag älskar att göra andra människor glada. Har det funnits minsta anledning att ge en present har jag gjort det och i annat fall har jag hittat på en anledning. Jag brukade tycka att det inte fanns något bättre än att få sitta och tänka ut den perfekta presenten till någon.
Jag brukade älska att laga mat till andra och la timmar på att klura ut vad just den personen som skulle komma gillade. Jag har stenkoll på vem som älskar Pepsi Max, vem som bara dricker Coca Cola Zero och vem som inte gillar läsk alls. Vet vem som avgudar koriander och vem som spyr av bara tanken. Vet när champinjoner är bannlysta och när allt med nötter måste undvikas. Vet när vispgrädde är ett måste och mörk choklad bör inhandlas i mängder. Jag älskar att veta vad mina vänner och min familj tycker om och därför lägger jag alla såna detaljer på minnet.
Jag har verkligen varit nästan besatt av att göra andra människor glada. Få dem att känna sig speciella och omhändertagna. Nu tänker jag att det egentligen bara är att jag klär in ett själviskt behov av att känna mig uppskattad i handlingar som utåt sett ser ut att enbart vara för andras skull. Sanningen är ju att jag älskar att se andra bli glada av något just jag har gjort för dem. Tror egentligen att det vilar en egoist inuti mig. Som har varit dold för att mycket som jag värdesätter; att känna mig uppskattad, behövd, omtyckt och älskad, är sådana saker som kan uppfattas som osjälviska.
Det här har dragit fram extremt egoistiska sidor hos mig. Men de måste ha funnits där hela tiden. Allt jag kan tänka på är mig själv. Varför skulle det här behöva hända mig. Varför måste alla andra vara så lyckliga. Hur kan jag förtjäna det här. Hur ska jag någonsin bli glad och lycklig igen. Vad har jag gjort för fel. Hur ska jag få honom att älska mig igen. Allt kretsar kring mig och mina behov. Julklapparna jag köpte för några veckor sen köpte jag under stor ångest och total avsaknad av glädje. Jag brukar i vanliga fall börja i november och kartlägga varenda person jag ska köpa till för att hitta de perfekta klapparna. I år blev det bara ångest av det hela.
Det här har dragit fram en ny sida hos mig. En sida som jag inte uppskattar, men som jag inte kan få bort. Jag är för trött för att kunna ta hand om andra, för tom och ledsen för att bry mig på riktigt. Jag har redan förändrats. Men inte på ett positivt sätt. Och det skrämmer mig.
