Dag 89
Kategori: Allmänt
En svartsjuk demon bor i mig
Jag gjorde alldeles nyss något jag bara inte får göra. Något som jag vet ger mig mardrömmar. Något som är så självdestruktivt som det kan bli. Något som drar fram den värsta och mest svartsjuka versionen av mig själv. Jag gick in på hennes facebook. Han har blockat mig/gjort sin profil hemlig/vidtagit alla åtgärder man kan för att varken jag eller någon jag känner ska kunna se vad han gör där. Men hennes profil. Den ligger där vidöppen. Hon har ändrat profilbild. I hennes ögon ser man att hon tittar på någon särskild in i kameran. Hon är snygg. Det fastställandet gör mig absolut inget gott, men det är obehagligt lätt att konstatera att hon är märkbart snyggare än mig. Kärlek avgörs inte av utseendet, men om det var någonting folk sa ofta till honom och mig, var det att vi hade ett sånt äktenskapstycke. Att vi passade ihop. Inte bara själsligt utan också utseendemässigt. Och nu är han med henne. En verkligt attraktiv kvinna. Det gör på något sätt ännu ondare. Att han är med någon bättre nu.
Hennes nya profilbild hade gillats av uppskattningsvis samma antal som hälften av mina totala facebook-vänner. Jag är ingen social stjärna. Inte han heller. Men hon är. Också där faller jag kort. Det är för jävligt. En av de personer som hade gillat denna nya profilbild var hennes före detta pojkvän. Paus. HUR ÄR DET MÖJLIGT? Om han vet sanningen måste han vara en väldigt mycket större människa än mig. Han kan bara inte veta. Han kan inte ha en aning om vad hans före detta flickvän sysslade med de sista veckorna av deras relation. Han kan bara inte veta det. En del av mig vill ta rätt på hans telefonnummer och ringa upp honom nu, nu, nu. Berätta varenda motbjudande detalj i deras svek. Få honom att hata såsom jag inte kan förmå mig själv till. Jag vill att han ska skälla på henne och få henne att må riktigt dåligt över hur hon har behandlat någon hon en gång älskade. För att hon inte bryr sig ett skvatt om vad hon har gjort mot mig, det ser jag som fastslaget sen länge.
Det här som jag nyss har beskrivit är inte en sida av mig själv som jag är stolt över. Snarare förfasas jag över att dessa känslor finns i mig. Jag vill inte vara en sån människa. Särskilt vill jag inte känna saker som absolut inte gör mig något gott. Men det är demonen i mig som har klöst sig fram. Det är det förbannade i mig som inte kan ta sig något annat uttryck just nu. Åh, det är så ofattbart dumt att göra det jag just gjorde. Att titta på bilder sådär. Jag har en liten släng fotografiskt minne. Inte så att jag kommer ihåg varenda detalj, men saker har en förmåga att fastna på min näthinna lite hårdare än vad jag tror är normalt. Vad jag hatar mig själv just nu. Fan för att jag inte bara kan släppa dem två, och fokusera på mig själv istället. Helvete.