Dag 90 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Sparken
Jag fick sparken idag. Alldeles nyss. Min provanställning går ut om två veckor och de säger att de inte kan ge mig en tillsvidareanställning för att jag inte har uppnått de formella målen och det skulle bli så orättvist mot andra som de nekar fortsatt anställning på grund av ej uppnådda mål. Eftersom de fortfarande tror på att min förmåga finns där någonstans och eftersom de är såååååååå schysta vill de emellertid göra ett undantag för mig. Undantaget går ut på att de erbjuder mig en visstidsanställning på sex månader för att visa vad jag går för. Denna anställning ska börja efter en liten ”paus”. En paus som kan vara så kort som en vecka, men som de gärna ser är längre. Tills jag är stark nog. Fast HR-gubben var noga med att poängtera att jag kanske inte passade för den här sortens yrke generellt. Att jag kanske aldrig hade varit stark nog och aldrig skulle bli det heller. Han sa även att jag givetvis också kunde ta mina saker och gå om två veckor när provanställningen är slut. Att det inte var något problem om det var det jag ville.
Till alla andra ska de säga att ”pausen” är en semester. För ingen får veta om detta ”undantag”. Då skulle folk kunna tro att man generellt sett får en andra chans och det vill de inte. Och just det – de är så snälla så jag behöver inte städa skrivbordet under pausen. Jag får ha kvar mina grejer. Visst är det schyst? Å ena sidan klandrar jag dem inte, jag har ju uppenbarligen inte presterat så som man måste. Å andra sidan har jag sagt till min chef många, många gånger att jag är orolig att jag inte ska få vara kvar, att jag är orolig för att jag inte får arbetsuppgifter och därmed inte kan visa någon form av förmåga. Hon har bedyrat att jag inte ska oroa mig. Hon har sagt att jag bara ska komma till jobbet och göra mitt bästa. Hon har sagt att jag kommer få vara kvar om jag vill det. Mina kollegor har också flera gånger frågat min chef om det är säkert att jag kommer få vara kvar. För de har sett min oro och velat hjälpa antar jag. Chefen har då gång på gång bedyrat att det inte är några problem.
Jag är tacksam för en andra chans. Det är inte det. Och jag tackar Gud för att jag lyckades klämma ur mig att jag var tacksam där när jag satt med tårfyllda ögon och precis hade signerat beslutet om att min provanställningen upphörde utan att övergå i en tillsvidareanställning. Men även om jag är tacksam är känslan av att ha blivit grundlurad större. Jag vet inte hur de där målen ser ut. Det vet jag fortfarande inte. Jag har inte fått några indikationer om att det fanns formella mål som om de ej uppnåddes omöjliggjorde fortsatt anställning. Ingenting. Nada. Njet. Jag har vetat att jag inte har presterat tillräckligt. Jag har skämtat högljutt om att jag måste vara deras sämsta anställda. Men jag har ändå ansträngt mig på alla sätt för att bidra med någonting. Jag har tagit på mig alla interna skitprojekt, gjort en egen kunskapsdatabank för att jag och mina kollegor inte ska behöva leta förtvivlat i gamla rapporter. Jag har gjort en julklappskalender och gjort powerpoint-presentationer för att hjälpa till höger och vänster. Men det var inte ens nära tillräckligt för de formella målen mäter debiterbarhet. Super.
Jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag vet inte om jag kan komma tillbaka till jobbet efter en ”paus” och återigen behöva ta blickarna. Återigen behöva bryta den där barriären. Och sen dessutom veta att jag har sex månader på mig att bevisa något som jag inte ens har varit nära under den här tiden. Och HR-gubbens ord har satt sig i mitt huvud. Han ville så himla gärna att jag skulle säga att jag inte ville fortsätta. Aldrig har någon varit så tydlig utan att säga det rakt ut. Han sa om och om igen att det egentligen var fel arbetsrättsligt och att jag absolut kunde sluta direkt om jag ville. Så var problemet ur världen antar jag. Jag vet inte om jag kan sitta här i sex månader till och känna mig inte bara grundlurad utan även oönskad. Jag vet verkligen inte om jag kan det.
