Dag 90
Kategori: Allmänt
Idéspruta
Fram tills nu har jag haft en väldigt olustig känsla i kroppen. På tåget i morse satt jag bara och stirrade rakt fram. Ville inte titta på mobilen. Ville inte lyssna på musik. Jag bara stirrade. Det var verkligt obehagligt.
Men nu. Nu har jag precis varit på ett möte angående underhållningen på en middag vi ska ha här på kontoret nästa vecka. Alla som har jobbat mindre än ett år är automatiskt ansvariga för denna underhållning. Jag kände mig maximalt ofestlig när jag gick till mötet. Satt i ett hörn. Folk började prata men engagemanget var väl inte direkt kolossalt.
Helt plötsligt fick jag en idé och bara öppnade munnen. Vet inte varför, vet inte hur det gick till. Jag har alltid varit en idéspruta, men ofta varit för blyg för att våga ta plats. Men idag berättade jag om min idé. Och den föll väl ut. Det var inte direkt mind blowing, men det var något. När jag började prata kände jag hur huvudet fylldes med tusen idéer till. Så som det brukade vara förut. Den egenskapen försvann sekunden han lämnade mig. Nu kanske en liten del är tillbaka. Jag hoppas det. Jag hoppas det så innerligt.
