trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Jag vet inte vilken väg jag ska gå
Jag vill bara tydliggöra en sak. Jag är inte upprörd för att mina chefer inte ger mig en tillsvidareanställning. Jag har gjort hälften – eller förmodligen ännu mindre – av vad man bör klara under sina sex månaders provanställning. Jag klandrar dem inte för fem öre för det beslutet. Det jag kan tycka är en kniv i ryggen är att min chef upprepade gånger har sagt till mig att jag kommer få vara kvar, att jag inte ska oroa mig för att jag inte får några arbetsuppgifter och att jag bara ska komma hit och göra det bästa av situationen.

Jag vet att jag har fått en ny chans med den där visstidsanställningen, och att den i praktiken innebär att jag på ett sätt får vara kvar. Och det är jag tacksam för. Men. Och det här är ett stort men för mig. De har undanhållit sanningen för mig. Jag tycker faktiskt att det är uruselt av min chef att sitta och säga, både till mig och mina kollegor, att jag inte ska vara orolig och sen drämma till mig två veckor innan anställningens slut (ja, jag vet att det är den lagstadgade tiden) med att jag inte har fått fast anställning och att jag dessutom helst ska ta en längre paus eftersom de inte vill ha med mig att göra i det skicket som jag är i nu. Och återigen, jag klandrar henne inte för att de känner så, men jag blir ledsen för att de inte hade stake nog att berätta det för mig när det fortfarande fanns möjlighet att göra något åt saken.

Jag har på riktigt inte fått några uppgifter. Jag har gjort ett klientprojekt och sen har jag bara pysslat med småsaker. Interna projekt som inte har någon betydelse i en utvärdering av den anställdes prestation. Ja, jag har inte varit hundraprocentig, men jag har inte heller varit nollprocentig, vilket mina tidrapporter ger sken av. Och det har jag uttryckt till alla runt omkring mig. ”Jag hjälper gärna till.” ”Jag är disponibel.” ”Ni får gärna involvera mig i vad som helst.” Men det har inte skett. Varför vet jag inte. Kanske för att jag har varit ”själva sinnebilden av skör” som min chef uttryckte det, kanske för att de har bestämt sig redan innan för att jag är kass på det här, kanske för att de helt enkelt inte gillar mig, kanske för att jag inte har varit tillräckligt "på". Hur som helst så kom beskedet som en kalldusch för mig. Kanske jag borde ha förväntat mig det. Men det gjorde jag inte.

Och HR-mannen. Herre Gud vilken obehaglig typ. Hans sätt är en stor del i att jag tog så illa vid mig. Han var faktiskt övertydlig med att det inte var någon bra lösning och att jag mer än gärna fick sluta direkt. Han ifrågasatte liksom hela min person. Sa att han ju i och för sig inte kände mig men av det han hade fått veta drog han slutsatsen att det nog var tveksamt om jag verkligen var av rätt virke för den här branschen. Han kanske har rätt. Jag ska erkänna att jag själv ofta har undrat det också. Men jag kan tycka att han inte ska sitta och dra de slutsatserna i det läget. Men så klart, det är bara min subjektiva uppfattning av den situation jag befann mig i.

Om jag bara kom över den där olustiga känslan av att mina chefer sitter och pratar om mina undermåliga prestationer bakom ryggen på mig utan att någonsin planera att ge mig någon sorts feedback, då skulle jag inte tveka en sekund på att ta den visstidsanställning som jag har blivit erbjuden. För även om jobbet som sådant är knäckande i många avseenden, har jag lärt känna många fina människor här som faktiskt har blivit någon sorts trygghet för mig. Och känslan av att ha någon att vända sig till med vad som helst på sin arbetsplats tycker jag är ovärderlig. Den känslan har infunnit sig hos mig nu och jag vet inte om jag vill ge upp den. Samtidigt så är jag ofattbart dålig på att prestera bra i en miljö där jag känner mig icke-uppskattad och helt enkelt otillräcklig. Jag önskar att så inte var fallet. Men bättre än så är jag inte.

Jag hoppas att svaren kan komma till mig snart. Att det går upp för mig vad som är viktigast. Att jag inser vad som är bäst att göra. Jag vet att jag bara kan hitta svaren i mig själv. Men ibland kan jag ändå desperat önska att någon annan bara kunde tala om för mig vad som är bäst. Vad som är den rätta vägen nu. Eller så kanske det inte finns någon rätt väg i ett sånt här läge. Kanske jag bara måste välja någonting och sen köra på det. Oavsett, så önskar jag att jag kunde ringa honom och få hans råd som jag brukade. Det är bisarrt. Allt det som händer just nu är på något sätt ett utflöde av hans handlingar. Ändå känner jag instinktivt att jag vill vända mig till honom för råd. Det är extremt irriterande, men jag kan bara inte få bort det.