trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Det är ändå lite ironiskt alltihop. Timingen det vill säga. Igår åt jag lunch med min handledare, en mellanchef. Jag försökte vara närmast övertydlig med att jag ville ha fler arbetsuppgifter. Bad honom försöka hitta sånt som jag kunde hjälpa till med. I förrgår bestämde jag med en kollega att vi igår skulle gå till gymet tillsammans. I förrgår målade jag naglarna i massa olika glada färger. Det kan tyckas som små saker men det kändes äntligen som att jag hade börjat orka göra konkreta saker för att ta mig i alla fall lite uppåt. Och så drämmer min chef till mig så här. Jag säger inte att hon var taskig eller orättvis, utan det var mer överraskningsmomentet som tog hårdast.

 

Trots att jag uttryckligen blev ålagd att inte berätta för någon gjorde jag det. Sekunden jag kom tillbaka till mitt skrivbord frågade min kollega som sitter bredvid mig hur det hade gått. Skämtade om att jag kanske behövde en låda för att packa ner mina saker i. Jag tänkte inte berätta. Men det gick inte att bära på allt själv. Jag hade uppskattningsvis fem liter tårar i ögonen som hotade att rinna ut när som helst. Så jag berättade snabbt för honom. Sen hasplade jag ur mig det via snabbmeddelande till min bästa lunchkompis. Och sen råkade jag även berätta det för den kollega som jag hade som fadder under praktiken. Jag var borta i två timmar från mitt skrivbord efter det att jag fått mitt besked. Jag antar att det blev uppenbart för min chef att jag inte hade hållit mitt löfte. Men ärligt talat. Hur skulle jag kunna ljuga mina kollegor rakt upp i ansiktet när de frågade. Jag kan inte ljuga på det sättet.

 

På väg hem igår stötte och blötte jag min jobbsituation med en vän i telefon och sen fram och tillbaka många gånger med andra vänner per sms. Det var bra. Att berätta för andra har alltid varit ett bra sätt att släppa en del av stressen för mig. Till slut kunde jag nästan skratta åt det hela. Jag satt på tåget och pratade med min vän och insåg plötsligt att det nästan har blivit en komedi. För sex månader sen hade jag allt. En sambo och blivande man som jag var galen i, en ny fantastiskt fin lägenhet, pengar på banken och ett nytt jobb som jag valde med stor omsorg efter att ha fått många fina jobberbjudanden. Jag var lycklig. Nu är jag ensam, sjuk, trött, fattig, utan ett riktigt jobb där jag är önskad och med en lägenhet som jag inte klarar att bo i. Det är kalas. Verkligen superduper.

 

Efter jobbet igår drog den där kollegan med mig och tränade ändå. Det var fantastiskt fint gjort av honom. Inte för att jag gjorde många knop men jag gjorde ändå någonting. Sen åkte jag hem till familjen, men vid det laget orkade jag inte prata mer om min olycka. Så jag teg. Mina systrar visste ju givetvis på grund av att jag hade skrivit det här, men de valde klokt nog att inte ta upp det. Ämnet kändes på något sätt uttjatat redan. Nu måste jag bara bestämma vad jag ska göra. Och just nu har jag verkligen ingen aning.