Överallt gör det så vedervärdigt ont
Kategori: Allmänt
Kvällen har varit okej. Trodde att jag skulle få en okej natt. Trodde att jag skulle få sömn som jag desperat behöver. Men för en timme sen halkade jag ner igen. Riktigt djupt ner. Någon lämnade en kommentar om att jag inte skulle se hans handlingar som kärleksförklaringar, utan som något han bara gjorde för att försöka känna kärlek igen. Att det är vanligt att man gör så. Att det var ett moget beslut att säga att han inte älskade mig. Denna kommentar har nu fått mig att kollapsa totalt. För de orden innebär att allt jag upplevde vårt sista halvår bara var en illusion, något som inte var verkligt eller betydde något för honom.
Det betyder att han tatuerade in mitt födelsedatum, inte för att han älskade mig, utan för att han just inte gjorde det men ville göra det. Det betyder att han låg på min mage, smekte den och sa att han längtade tills det låg någon därinne, inte för att han längtade tills det gjorde det, utan för att han tänkte att om det gjorde det, skulle det kännas bättre. Det betyder att han höll min hand på New Yorks gator och sa att han önskade att vi kunde flytta dit tillsammans någon dag, inte för att han så gärna ville bo där med mig, utan för att han önskade att han någon gång skulle vilja det. Det betyder att alla hans sms där han skrev att han älskade mig över allt annat, att han saknade mig, att han längtade tills vi skulle gifta oss, var osanna. Det betyder att alla gånger han har tittat mig i ögonen och sagt att han älskar mig bara var för att övertyga sig själv. Det betyder att allt jag har trott på, allt som har utgjort hela min existens, inte är på riktigt.
Om det var ett moget beslut att berätta att han inte älskade mig den där natten den 5 september, efter att ha spenderat hela eftermiddagen och kvällen med henne, då måste han ha tänkt på det varje minut hela sommaren. Hela sommaren som vi spenderade tillsammans. På landet när vi satt på loftet med mina kusiner och provade ut bröllopsfrisyrer och han berättade om talet han skulle hålla på vårt bröllop. På alla lägenhetsvisningar vi var på när vi pratade om att vi ville ha en lägenhet där vi kunde få vårt första barn. På planet till New York i juni när han sa att han aldrig hade känt sig så glad och uppspelt. På inflyttningsdagen den 1 augusti när han stolt gick runt och visade alla hur fint det skulle bli. På Ikea i mitten av augusti när jag satt på vagnen och skrattade hejdlöst för att han körde rally med mig mellan hyllorna. På hans födelsedag i slutet av augusti när jag tog honom till vår favoritrestaurang och han åt sin favoriträtt och sa att det var det godaste han visste. All den tiden har han då ägnat åt att fundera på sina känslor för mig. All den tiden har han då ägnat åt att besluta sig för att han inte längre älskade mig.
Hur är det möjligt att han har tänkt på det samtidigt som vi har levt som vi har gjort? Vi var alltid nära. Pratade. Skojade. Skrattade. Han drog sig aldrig någonsin undan. Aldrig. När jag var på konferens mellan den 21 och 24 augusti i somras skrev han till mig att han saknade mig så. Han ringde flera gånger bara för att han ville prata. Hur är det möjligt att man saknar någon som man vill bli av med? Som man tio dagar senare är färdig för gott med? Och om allt bara var lögner – varför? Varför vinnlägga sig om att jag trodde att han älskade mig mer än någonsin? Varför var han tvungen att lura mig så fullständigt? Varför, varför, varför gav han mig inte en riktig chans?
Jag vill inte ens ha era svar den här gången. Jag ställer frågorna ut i universum för att jag inte vet var jag ska göra av all ångest, oro, panik och sorg. Jag vill inte ha förnuftiga svar om att det visst är möjligt att göra så som han har gjort. Att det är normalt. Att det är så man gör när man inte älskar någon längre. För jag kommer aldrig att tro er. Jag kommer bara att kollapsa. Om och om igen kommer jag att kollapsa. Jag klarar knappt att leva utan honom. Men jag klarar definitivt inte att leva med att allt har varit på låtsas. Att inget har varit äkta. Att han har lurat mig hela tiden. För då är det som att det aldrig har existerat. Då är det som att den finaste tiden i mitt liv bara har varit på låtsas. Och det klarar jag inte.
Nu ligger jag här i min säng. Det gör ont att andas. Det gör ont i mitt huvud. Det gör ont i hela kroppen. Det är som att den säger ifrån. Att nu får det vara nog. Det känns som att den håller på att stänga ner. Det känns som att smärtan ska förgöra mig. Det känns som att jag går fysiskt sönder. Det känns som att jag aldrig kommer att orka stiga upp igen. Jag vet inte ens hur jag har lyckats skriva ner detta. För mitt tangentbord är vått. Kanske datorn kraschar nu också. Men det är lika bra. För jag tror inte att jag orkar mer.
Jag vet att det värsta till slut måste passera. Jag har levt i det här tillståndet så pass länge att jag har lärt mig hur det fungerar. Men även om jag egentligen vet det, så känns det som att den här gången kanske jag inte klarar att komma ur det. Den här gången kanske kroppen inte orkar återhämta sig igen. För det bultar så i mitt huvud. Och det är så svårt att andas. Andetagen går inte ner hur mycket jag än anstränger mig. Jag ser knappt något längre. Mina ögon har kollapsat på grund av gråten. Och överallt gör det så vedervärdigt ont.
Han är överallt nu. Jag har låtit honom ta över hela min kropp och jag kan inte trycka bort honom.
