trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Saknad

Kategori: Allmänt

Jag har skrivit många gånger nu att jag inte kan sätta mig ansikte mot ansikte med honom. Jag har skrivit det så många gånger att jag ser det framför mig. Jag ser mig själv sitta där framför honom. På restaurangen förra året den 21 oktober. Han hade överraskat mig och bokat bord. Året innan spenderade vi på McDonalds ätandes glass och jag skojade om att det definitivt hade skett en nedgång sen Grand Hotel på vår ettårsdag och Parisresan på vår tvåårsdag. Men den här årsdagen, den åttaåriga, hade han ansträngt sig så mycket. Han hade klätt upp sig. Jag bar min favoritklänning, en svart i spets. Det var nästan en nervös stämning i luften. Han tittade på mig lite klurigt, som om han hade planerat en överraskning.

När vi hade satt oss tittade han mig i ögonen och fattade tag i min hand, och det kändes precis lika pirrigt som under våra första veckor tillsammans. Så tog han fram en liten smyckesask ur fickan som han räckte till mig. Sen frågade han om jag ville förlova mig på riktigt med honom. Vi hade pratat om det lite löst i flera år egentligen, men aldrig bestämt något officiellt. Han hade inte köpt en ring, för han ville att vi skulle välja tillsammans, men han hade köpt en sagolikt fin droppformad pärla att hänga på det hjärthalsband jag alltid bar som jag hade fått av honom flera år tidigare. Han var så nervös. Blev lite röd om kinderna. Jag blev också nervös. Kände hur hjärtat började klappa lite fortare och hur det hettade i ansiktet. Och det var som att vi var alldeles nykära igen. Han satte pärlan på kedjan och knäppte spännet i min nacke. Och jag var lyckligare än någonsin.

Jag gråter nu ohämmat igen. Tårar och kallsvettningar gör att jag är genomblöt precis överallt. Jag har inte gråtit så mycket som jag har gjort de två senaste dagarna på flera veckor. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte varför jag reagerar så här. Jag vet inte varför det blir värre och inte bättre. Jag vet inte, för jag tycker verkligen att jag gör allt jag kan. Jag har varit i fjällen och åkt skidor med släkten, jag har varit på jobbet och i alla fall försökt uträtta något av värde, och jag har umgåtts och haft det trevligt med min familj. Men jag får inte stopp på tårarna. Jag saknar honom oändligt mycket. Det är en gränslös saknad som tar över hela mig. Jag kan inte sluta älska honom. Och varenda sekund saknar jag honom. Det går inte över. Jag önskar bara en stunds frid. En liten stund utan dessa förgörande känslor av saknad.

Kommentarer

  • A säger:

    Detta kommer låta lite ironiskt men din blogg är väldigt inspirerande.. du har ingen aning. Vackert.

    Du borde blogga på forme, där får man betalt per visning. Tänkte bara eftersom du har rätt mycket besökare! Kram.

    Svar: Tack snälla. Jag orkar inte riktigt engagera mig i bloggen på det sättet just nu. Det är liksom bara en ventil.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-05 | 03:23:34
  • Akå säger:

    Hej! Kan det inte vara så att du nu sörjer det hela på ett annat sätt. Ett nytt steg. Nu kanske det är så att din kropp sörjer att du faktiskt börjar inse vad som hänt, innan sörjde du kanske mer sveket. Din kropp börjar gå vidare.
    Men som utomstående så kan jag ju bara gissa...tänker på dig o skickar styrka!
    Kram

    2014-01-05 | 08:30:12
  • Anonym säger:

    Det är alltid som mörkast innan stjärnorna lyser <3

    2014-01-05 | 08:41:30
  • Erika säger:

    Jag har en teori om att om man anstränger sig för mycket att inte göra si eller att inte tänka så eller liknande så gör det att det blir dubbelt så svårt att genomföra det. Så blir det helt bakvänt och man gör si eller tänker så än mer istället.

    Kanske behöver du försonas med tanken att tillåta dig att sakna honom och känna och tänka även om det är utmattande och svårt och jobbigt.

    Ibland så önskar jag att det fanns en sorts plan för när det blir såhär hur går man till väga o.s.v. Många skulle behöva det och just nu är det du.

    Men dumt nog så finns det ingen plan för hur man ska ta sig vidare utan man kan bara göra sitt bästa.

    Du kanske behöver gå igenom det här för att kunna gå vidare. Krama ur den sista saknaden till honom innan du kan känna något annat?

    Jag hoppas din husläkare kan ge dig bra råd och tips och kan hjälpa dig vidare någorlunda i det här.

    Många kramar till dig fina du.

    Svar: Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska göra med något längre. Jag ska inte vara ett offer, jag ska inte kämpa emot känslorna, jag ska välja att se det som något positivt, jag ska låta sorgen vara sorg. Det går inte ihop och det gör mig så förvirrad.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-05 | 08:58:47
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Therese säger:

    Jag tror inte det finns en rak väg ut ur sorgen, du kommer ha bra stunder och dåliga stunder, men jag tycker att man märker i bloggen att de bra stunderna blir fler och fler.
    Detta är inte riktigt jämförbart men en vän till mig förlorade sin pojkvän i en olycka i början av sommaren. Till en början var allting becksvart, det enda jag kunde bidra med var sällskap, men så småningom kunde hon skratta, spendera en dag utan att gråta. Nu är hon "glad" mesta av tiden, men det kommer fortfarande dagar då hon bara ligger i sängen och inte kan stoppa tårarna, har svårt att andas.
    Att komma framåt är inte bara en väg uppåt, det kommer finnas stunder när det känns som att man bara faller, och tyvärr så är det svårt att se nåt positivt i den stunden. Men du kommer framåt, alla som läser denna bloggen kan intyga det <3

    2014-01-05 | 10:34:12
  • Greta säger:

    Det går upp och ner, man går framåt, man går bakåt, man står still.. Så sjukt frustrerande. Men bara för att man är mer ledsen ett tag, betyder inte det att man gått bakåt.

    Svårt att känna "ingen press" och "låta det ha sin gång" för man vill ju så gärna bara må bra, komma vidare. Och jag tror det är precis det du gör nu, kommer vidare, men det gör så jävla ont att inse att man gör det. Så man vill inte riktigt släppa taget.

    Kram på dig

    2014-01-05 | 10:51:31
  • Hanna säger:

    Har inget vettigt att bidra med, men vill ändå skicka en styrkekram. Jag har aldrig varit i den situation du befinner dig i, men kan bara föreställa mig hur det skulle kännas om mitt snart 11 år långa förhållande avslutades så snörpligt. Jag hoppas att du så småningom kommer ut ur mörkret och kan känna glädje och lycka igen!

    Svar: Tack för dina ord Hanna.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-05 | 11:03:47
  • Mattis säger:

    Vi tänker på dig varje dag och du är inte ensam.

    Svar: Tack. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-05 | 11:44:05
  • Lisa säger:

    Jag känner igen mig i din situation då även jag blev lämnad av min kille i september. Vi hade precis köpt en bostadsrätt tillsammans som det blev tråkiga bråk med. Jag ville att det skulle vara rättvist och att vi skulle sälja och dela jämt men att jag då fick höra att jag var den mest själviska person han träffat, ego osv och att jag skulle vara snäll och ge honom all vinst. Han hade veckan innan han gjort slut suttit inför mina föräldrar och sagt hur gärna han ville ha barn med mig och att jag var den viktigaste personen i hans liv. En vecka efter det kommer han hem och säger att han inte har några känslor för mig, att han verkligen har försökt men att han nog lurat sig själv. Det värsta är sveket, inte att jag saknar honom men att ha delat liv med en människa som är kapabel att bete sig på det här sättet. Jag vill absolut inte ha tillbaka honom och vill aldrig mer se honom men jag kan ändå förstå hur du känner. Hoppas att du kommer att må bättre snart och inse att du är värd någon som behandlar dig med respekt! Styrkekramar

    2014-01-05 | 12:47:34
  • Erika säger:


    Ja det är många råd och sådant nu för dig. Du ska göra det som känns bäst för dig det som passar för dig. Det är du som ska må bra i det.

    Kanske något du kan komma underfund med din husläkare om. Kanske du får rätt råd där som passar dig mer rätt.

    Man blir väldigt förvirrad och utmattad och man orkar inte med något. Det får vara så och ibland får du ta en dag att bara släppa allt.

    Men det är en sådan jäkla svår balans i allt. Och du gör det så himla bra.

    Kram

    2014-01-06 | 09:30:20
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
Kommentera inlägget här: