Tack
Kategori: Allmänt
Tack för att ni inte låter mig ge upp
Förstår inte hur jag kan ha så många ord i mig som måste ut. Det mesta av det jag skriver når aldrig ens er. Det värsta är att mina ord alltid bara handlar om mig. Jag har en drös obesvarade mail i min mailkorg. Fantastiskt fina mail från fantastiskt fina människor. Men när jag läser deras ord vill jag inte bara svara saker som handlar om mig, mig, mig. Det vill jag verkligen inte. Så jag försöker skriva något annat. Men det går inte. Det går bara inte. Jag har raderat vartenda utkast. För alltihop är bara ältande. Det ger mig nog ångest att låta er anonyma läsare ta del av allt detta ältande. Att tvinga på en individuell människa det, med den känsla av förpliktelse att svara som jag vet lätt uppstår, det vill jag inte.
Jag vet att jag mången gång upprepar mig. Jag vet att jag upprepar känslor, händelser, egenskaper, ja, det mesta harvar jag flera gånger om. Jag vet att jag ofta skriver om de mest ordinära saker. Ibland får jag nästan fnatt när jag har skrivit något riktigt urtrist, och tänker; vem har jag blivit, vad är det för hybris jag egentligen har fått, som på riktigt tror att någon vill lägga tid på att läsa det här? Jag får så dåligt samvete för att jag inte kan inspirera och motivera. Istället ältar jag. Istället har jag fått hybris och stolpar upp de mest ordinära aktiviteter i följd som om de vore en prisvinnande roman. Det gör mig verkligt ledsen att jag är så fast i min egna ofta självupptagna värld.
Med det sagt vill jag nu bara ge er alla ett innerligt tack. Tack för att ni är så många som fortsätter att läsa, kommentera och skicka mail. Trots mina upprepningar och ibland intetsägande texter. Trots mina ibland alldeles för sena eller till och med uteblivna svar. Och till sist, ett oändligt tack för att ni inte låter mig ge upp. Jag hoppas innerligt att ni själva aldrig gör det heller.
