Vem är jag?
Kategori: Allmänt
Storasyster Duktig
Jag är en 26-årig tjej. Kan inte riktigt identifiera mig med definitionen ”kvinna”; jag känner mig för liten på något vis. Samtidigt som jag ofta känner mig väldigt liten är jag en utpräglad storasyster. Det finns få saker i livet som jag identifierar mig mer med än just det. ”Storasyster”. Det har jag alltid varit och det genomsyrar allt jag gör. Ta hand om-genen. Den som gör att man oroar sig för allas välmående, den som gör att man bär hela världens problem på sina axlar. Jag har två småsystrar. Och en hel drös med yngre kusiner. Jag är äldst i syskonskaran och äldst i alla kusinskaror. ”Till vårt första barnbarn” står det på alla mina födelsedagskort från farmor. Det är noga det där. Att jag var först. Att det gör mig speciell på något vis. Jag har aldrig känt mig speciell. Mest känt mig extra pressad att visa mig duktig och ta hand om de andra.
Och som jag har varit duktig. Jag vet inte ens om jag tycker att det är positivt. Det är mer ett konstaterande. Jag har varit duktig nästan hela livet. Jag pluggade hårt i skolan, även om jag senare insåg att jag inte alltid behövde det för att få bra betyg och då la ner det värsta pluggandet. När jag var åtta år hade vi ”Elevens val” på min skola. Alla andra valde bild och teater. Jag valde matematik. Satt och gjorde multiplikationstabellen på tid och var världens lyckligaste.
Sen skulle jag söka musikklass. För maken till sångröst hade farmor aldrig hört. Det stämde naturligtvis inte, men jag var precis tillräckligt bra för att komma in i musikklass. Där gick jag hela mellan- och högstadiet. Jag var verkligen ingen stjärna på musik. Idag skulle jag säga att jag är ganska dålig på att sjunga. Men tror att det var bra för mig att gå i musikklass. För jag var väldigt duktig i skolan. Och dessutom väldigt duktig på volleyboll. Att då ha musiken där, ständigt närvarande, där jag verkligen inte var någon stjärna, var nog bra på något sätt. Jag kände aldrig att jag behövde prestera på samma sätt där som i de andra delarna av mitt liv.
Jag valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Såklart. Det intresserade mig inte särskilt men vad gör man om man inte vet vad man vill och man dessutom har bra betyg. Jag gick sedermera ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen. På något sätt är jag stolt över det. Men på andra sätt känns det mer bara som en bit papper som inte säger särskilt mycket om mig som person. Jag kommer ihåg hur jag tyckte det var jobbigt när folk frågade om mina betyg åren direkt efter gymnasiet. Jag ville bara inte vara den personen längre. Jag vet fortfarande inte om jag egentligen vill vara den personen. Men det är svårt att skaka av sig den stämpel jag för länge sen fick. Storasyster Duktig.
