trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 247 Fortsättning

Kategori: Allmänt

En avstängningsknapp?
Bam. Bam. Bam. Ångest i bröstet igen. Jag sitter på jobbet. Skriver frenetiskt på en grej som jag har skjutit upp framför mig alldeles för länge nu. Den måste bli klar till imorgon bitti. Några rader bakom mig sitter fortfarande samma snygga kille. Dock är han så galet upptagen så att han knappt går på toaletten, men han sitter i alla fall där. Sitter där och ler så sött när jag går förbi. Det borde kännas helt okej. För ja, jag tycker inte enbart att han är snygg och intressant, jag är rätt säker på att han känner något litet för mig också.
 
Men så. Bam. Jag har inte koll på vad som rullar på Spotify och plötsligt kommer en låt som påminner. Nej, inte om danskjäveln, han känns konstigt långt borta nu för tiden, men om den där göteborgaren. Jag tänker på honom ofta ska ni veta. Där gick hjärtat verkligen ner i ett riktigt dyhål. Eller nej. Jag är helt säker på att hålet är som en liten spricka i jämförelse med vad jag upplevde i höstas och vintras, men det känns ändå tungt för att handla om en människa som jag bara kände i några få veckor.
 
Tänk. Tänk hur oerhört mycket en annan människa kan påverka en. Tänk hur sköra vi (eller några av oss) är. Tänk hur lätt det är att få sitt hjärta sårat. Så fort man råkar släppa in någon så är man blottad. Blottad och utsatt. Det är läskigt. Jag vill inte släppa in någon igen. Jag vill inte utsätta mig för den smärtan igen. Men samtidigt. Jag har svårt att stänga mitt hjärta märker jag. Jag har svårt att stänga av mina känslor. De lever på ett sätt sitt egna liv i sin egna värld där jag inte riktigt har makten. En värld skapad av mig men som jag inte kontrollerar. Det är lite obehagligt på ett sätt. Att mina känslor är så oförutsägbara och okontrollerbara. Men det kanske är det som är grejen med känslor? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har lust att stänga av hela skiten. Bara gå på autopilot och slippa känna efter så mycket. En avstängningsknapp. Det hade varit skönt minsann.

Kommentarer

  • Ehlin säger:

    Gud där satte du även ord på mina känslor och tankar. Helt sjukt vad påverkad man kan bli av bara en person, och hur läskigt det är att släppa in någon i sig själv.

    2014-07-04 | 00:11:03
  • Ehlin säger:

    Gud där satte du även ord på mina känslor och tankar. Helt sjukt vad påverkad man kan bli av bara en person, och hur läskigt det är att släppa in någon i sig själv.

    2014-07-04 | 00:11:04
  • karin säger:

    Kanske tänker man på de som man gillat (göteborgaren) för att känna att man fortfarande känner..? Att det gör ont är att känna, och man vill känna något? Och då tar man hellre att det gör ont än att inte känna något alls?
    Svamligt skrivet, jag vet, men svårt att få ner hur jag tänkte. kram på dig!

    2014-07-04 | 09:02:58
  • agnes säger:

    det vore onekligen skönt att kunna stänga av ibland. men det går inte.
    och att vara så känsliga som vissa av oss är; it's both a blessing and a curse

    2014-07-04 | 11:05:50
  • agnes säger:

    det vore onekligen skönt att kunna stänga av ibland. men det går inte.
    och att vara så känsliga som vissa av oss är; it's both a blessing and a curse

    2014-07-04 | 11:05:51
  • V säger:

    Hej! Jag har läst din blogg varje dag sedan i höstas, då jag själv gick igenom en oväntad separation. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. När jag blev dumpad – äntligen kan jag använda det ordet utan att skämmas - ägnade jag några månader åt att sitta i flanellpyjamas och klappa katter, ensam i den lilla stuga där vi bott. Haha. Det enda jag åt var filmjölk och sylt. Sedan kom en tid när jag blev ”high on life” – fick massor av uppmärksamhet och gav massor av mig själv, vilket jag inte orkat tidigare. Och så blev jag ”kär”. Från att ha varit helt övertygad om att ”jag ALDRIG kommer vilja SE åt någon annan” hittade jag drömprinsar runt varje hörn. Och när de slutade uppvakta mig blev jag ledsen, kanske mer än jag borde ha blivit. Kanske byggde jag upp för mycket kring de här flirtarna, för att jag så gärna ville komma till ”det lyckliga slutet”.
    Mitt ex har ångrat sig och vill ha mig tillbaka. Han gjorde det ganska direkt efter uppbrottet och länge tror jag att vi både ville att allt bara skulle bli som vanligt. Men jag har insett att jag aldrig (åtminstone inte i närtid) kommer att kunna lita på honom igen. Ändå blir jag tårögd och får ångestklumpar i magen när jag hör en viss låt på radion, känner en viss doft eller bara när ett oväntat minne av honom dyker upp.
    Under de här åtta månaderna som gått – efter konvalescenstiden med pyjamas och katt – har jag hållit mig ständigt sysselsatt. Jag har jobbat mycket, flyttat, anordnat fester, umgåtts med vänner, styrt upp kompisresor, gud vet allt. Jag är helt utmattad. Här om dagen insåg jag att jag är livrädd för att sitta still, livrädd för att allt ska komma i kapp mig. Vi fungerar nog så. När en av mina ”kärlekar” har brutit upp eller bara dragit ner på uppmärksamheten han givit mig, har jag varit förkrossad. Men ganska snart har jag hittat en ny kärlek att hänge mig åt. Vi fungerar nog så. Men tyvärr tror jag att JAG måste ta tjuren vid hornen. Vi måste ta oss igenom det här! Och jag vet att allt kommer att bli bra! En monsterlång kommentar blev det här, men jag kände att mina pusselbitar ramlade på plats och jag känner igen mig i dig! Lycka till, S! <3

    2014-07-04 | 11:44:02
  • Marika säger:

    Ibland när vi träffar någon som vi tror vi kommer tycka om mycket så tror jag att man lätt kan bli rädd. Och då tror jag att det är lätt att hälla kvar vid den man gillade innan fast man vet att det är någon man inte mår bra av eller att den inte gillar en tillbaka. För det är en känsla man är trygg med även om den gör ont. Det är ju ännu läskigare att få nya känlsor och våga chansa ännu en gång när man vet att man kan falla och få så där jävulst ont igen att bli sviken. Jag tror det är helt normalt. När man sedan läkt sitt hjärta mer och hjärtat är lite starkare igen så kommer du våga ta chansen. Det vet jag. Kram <3

    2014-07-04 | 12:23:50
Kommentera inlägget här: