Dag 248
Kategori: Allmänt
Hög på inbillade förhoppningar
Jag var hos psykologen för några timmar sen. Ett bra besök. Helt klart. Gick därifrån glad i hågen. Stannade och köpte en butterkaka och lite körsbär att ta med mig tillbaka till jobbet. Jag och mina kollegor satt ute och fikade och allt kändes himla bra. Himla himla bra. Jag har med flit inte planerat något för kvällen för att jag helt enkelt inte har vetat vad jag skulle vilja göra eller om jag överhuvudtaget skulle orka göra något alls. Pappa har ringt hundraarton gånger för att tjata om att jag ska komma ut till landet. Även om jag blir irriterad när han tjatar är jag glad att han bryr sig så mycket. Glad att jag alltid har en plats att vara på om jag vill.
Men vad ska jag då egentligen göra denna fredagskväll? Jag orkar inte sätta mig på bussen till landet. Orkar, orkar, orkar inte. Mina vänner har sen länge saker inplanerade. Ja, så är det när man bara omger sig med folk i relationer. Förlåt för min grova generalisering, men det känns faktiskt lite så. Människor som lever i par är ofta uppbokade eller åtminstone upptagna av sina respektive. Eller ja. Det är ju bara min högst personliga uppfattning om saken ifråga.
Just nu sitter jag i alla fall på jobbet. Avslutar det allra sista innan jag tar helg. Men hörni, vad ska jag på riktigt göra nu? Ska jag titta i affärer? Ska jag gå och träna? Ska jag fråga någon Tinder-kille om att ses? Ska jag åka hem och sova? Alltså. Inget av det där känns lockande. Jag vill hänga med den här jobbkillen. Jag har till och med frågat honom rakt ut om vi inte ska träffas något i helgen. Jag måste säga att svaret kanske inte var direkt klockrent. Tre timmar efter mitt meddelande kom: "Nu såg jag ditt meddelande, min inbox har varit död. :)" Slut. Inget mer. Haha, världshistoriens sämsta svar. Jaja, som vanligt har jag kanske gått händelserna lite i förväg. Att jag aldrig någonsin lär mig. Det är ju vansinnigt märkligt. Hög på inbillade förhoppningar. Det är vad jag är det.
