Dag 271
Kategori: Allmänt
En mindre uppsats om den här R-grabben
Trots all sol, värme, familj, glassar, skojiga aktiviteter och lata stunder har det letat in sig en strimma ledsamhet i mig. En viss melankoli har lagt sig över mitt sinne idag. Jag har kämpat hårt för att slå bort det men har inte riktigt lyckats. Landet är fantastiskt och min familj är på många sätt världens bästa, men jag känner mig ändå oförklarligt ledsen. Jag saknar mina vänner och kollegor. Jag saknar människor generellt. Jag saknar min lägenhet. Jag saknar R.
Jag vill egentligen inte vara kär. Jag trodde att det kanske var det jag ville, men jag har insett att jag är katastrofalt dålig på att vara kär. Det känns för mycket. Det är för intensivt. Om jag inte distraheras av föräldrar, systrar eller kusiner vandrar tanken till den där jäkla grabben. Den där grabben som på något sätt har krupit in under mitt skinn och naglat sig fast. Jag crejvar hans röst, hans lukt, hans blick och hans hud. Särskilt hans lukt - det är helt galet va gott den mänskan luktar.
"Dejten" vi hade i onsdags kan inte beskrivas på annat sätt än helt fantastiskt underbart kalasbra. Nyduschad, lätt sminkad och iklädd en ljusrosablå vippig veckad kjol i kombination med ett nyinköpt krispigt vitt linne med en perfekt lagom urringning tog jag runt tvåtiden tunnelbanan till Fridhemsplan och mötte upp R som satt med en cola och sin tegelstensbok längst ut på Mälarpaviljongen (ledsen för alla Stockholmsreferenser nu). På väg dit busvisslade en krallig backslicksnubbe efter mig. Ja, jag erkänner, den visslingen satt precis där den skulle (och nej, folk visslar ytterst, ytterst sällan efter mig).
När jag såg R sitta där sköljde det en våg av nervositet över mig. En nervositet som intensifierades av det faktum att jag kände att jag faktiskt hade saknat honom. Jag trodde inte att jag var så nervös men när jag stod där vällde det in. Kinderna blossade och jag fick ett sånt där fånigt leende på läpparna som inte kändes något vidare coolt. Vi är fortfarande på det stadiet att jag inte är helt säker på hur vi hälsar på varandra. Sker det med en enkel kram, en lätt puss eller en intensiv kyss? Så oklart. Oklart men också lite spännande.
Vi kramades, pussades lätt och gjorde något halvtaffligt försök till en kyss. Eh. Ja. Jag satte mig sedermera bredvid honom och vi köpte jordgubbar, dricka och en räkmacka (eftersom den galningen aldrig tycks ha ätit något när vi ses). Vi åt och drack och pratade om allt. Ett sånt där otvunget prat om just precis det som ploppar upp först i huvudet. Reflektioner och funderingar, berättelser och skämt. Högt och lågt, allvarligt och skojigt.
Nog för att mina läppar hade letat sig till hans flertalet gånger under tiden vi satt där, men den där riktiga djuriska kyssen hade vi inte utsatt de andra gästerna för. Väl ute på den lilla gångvägen längs med Norrmälarstrand stannade vi plötsligt upp och BAM. Jag skojar inte nu, det slår fan i mig gnistor om oss. Kanske är det så alla känner när de får en bra kyss, men för mig är det nytt. Nytt och nästintill mindblowing. Det är djupt och hetsigt, lätt och försiktigt. Det är allt på en och samma gång.
Vi gick längs med vattnet. Han höll om mig. Höll min hand. Höll runt min midja. Höll om mig på en massa olika sätt. Jag älskar när han gör så. Jag älskar när han liksom tycks glömma bort sig och drar mig intill sig på ett sätt som på något vis känns impulsivt och oväntat. Det är som att det finns en dragningskraft mellan oss som för oss nära varandra. Det är coolt.
Efter en stund satte vi oss ner och tog en iskaffe. Satte oss i en soffliknande sak där hans ben kunde nudda mina. Det är så härligt! Det är så härligt att få vara på det där stadiet igen när en bensnudd betyder något. När en bensnudd bränner och gör att hela kroppen reagerar. Vi snicksnackade lite till och gick sen vidare. Allt medan solen sken intensivt. Vi gick runt Stadshuset och jag tryckte mig intill honom mot fasaden. Kysste honom så att jag blev alldeles snurrig. Snurrig, knäsvag och lyckoberusad.
Promenaden fortsatte och efter ett tag frågade han om jag insåg vart vi var på väg. Nehej, det hade jag såklart inte insett, men förstod av hans fråga att vi närmade oss hans lägenhet. Hans lägenhet var fin. Inte flådigt fin utan mysigt fin. Hemtrevligt fin. Det tog uppskattningsvis fem minuter innan vi låg i varandras armar i hans märkligt upphöjda säng. Här hände något konstigt i mig. Jag blev kalasnervös. Förut har jag inte känt så i sängen. Jag har känt det som att där vet jag åtminstone att han vill ha av mig, medan det andra - pratet, hängandet, myset, dejtandet - har gjort mig osäker. Men här blev jag nu livrädd i sängen. Rädd för att inte vara bra nog. Rädd för att denna människa som jag av en slump har börjat tycka så mycket om på riktigt inte skulle tycka att jag var tillräcklig när det inte längre handlade om att bara få ligga.
Usch, hemska tanke. Hemska, jobbiga, ångestfyllda tanke. För felfritt är det inte. Långt ifrån. Vi tar konstiga pauser, tappar rytmen, blir trötta och gör annat sattyg och det känns på något sätt som att det är mitt fel. Som att han är van vid en helt annan nivå och jag drar ner honom. Det är lite jobbigt att de tankarna har börjat vandra sig in. Särskilt som jag hade börjat få lite självförtroende i sängen. Självförtroende och en känsla av att faktiskt kunna ge de där grabbarna en upplevelse utöver det vanliga. Den känslan är svår att få till i all nervositet som kommer av alla dessa jäkla känslor som har börjat slå ut i kroppen.
I vart fall. Vi stannade i hans lägenhet i några timmar. Hängde. Pratade. Drack läbbig kokosdryck som han bjöd på. Surfade på nyheter, fallskärmshopp och sexleksaker. Haha, vi har en väldigt öppen dialog om det mesta. Det får man säga. Plötsligt spottade han ur sig sitt snus. Haha, han gjorde det på ett sätt som mest liknade en "kräkningsharkling" varpå jag med glimten i ögat påpekade att det ju var fräscht gjort. Han skrattade och sa "fan" följt av en kort utläggning om att han är alldeles för bekväm med mig. Det känns bra. Många säger det till mig, att de känner sig bekväma med mig, och jag fullkomligen älskar det.
När vi hade suttit i hans soffa ett tag, jag endast invirad i hans tunna påslakan på bästa filmmanér, bestämde vi oss för att gå ut och äta. Klädde på oss och gick ut i den heta sommarkvällen. Han tog mig till världens mysigaste kvartersrestaurang och vi satte oss vid ett bord och åt pizza omgiven av hundratals fotografier och tidningsurklipp. Ljuset var dovt och stämningen nästan lite jobbigt romantisk. Vi var ju inte där. Inte uttalat i alla fall. Vi var inte på ett romantiskt stadie. Och tanken var väl egentligen att vi aldrig skulle hamna där heller.
När vi hade ätit klart gick vi ut hand i hand. Gick några kvarter varpå han stannade upp och frågade nästan lite blygt om vi skulle sova tillsammans. Hahaha, vilken fråga. Vi har haft fem dejter och har spenderat lika många nätter tillsammans. Klart vi skulle hänga hela natten. Inte en chans att jag tänkte släppa hans hand efter en sån fantastisk dag tillsammans. Vi strosade genom stan. Tittade upp på stuckaturen, pratade om takvåningar och andra drömmar vi hade alltmedan vi tog oss mot tunnelbanan. Hånglade som tonåringar och jag kände mig så där härligt uppspelt.
Väl hemma hos mig kastade jag mig i soffan. Magontet tog över mig och jag kved. Vi låg i soffan, jag på hans arm och med ansiktet vid hans hals. Jag smekte honom trevande men med den jäkla nervositeten ständigt närvarande hade jag liksom tappat feelingen. Jag bad honom visa vad han gillade. Och som han visade. Han visade precis vilken beröring han tyckte om att få, och jag blev så glad för att han vågade berätta; för att han är så säker i sig själv att han utan tvekan tog min hand i sin och visade mig. Sen spenderade vi nästan hela natten vakna i sängen pratandes och spelandes låg musik på mobilen. Jag borde ha varit trött men kände mig konstigt pigg. Jag ville bara ligga precis så i en vecka. Åh, det var länge sen jag mådde så bra som jag gjorde där i sängen den natten med R.
Dagen efter åt vi frukost framför tv:n. Låg nära, nära. Ett, två, tre var klockan halv två och han skulle röra sig hemåt och jag mot landet. Vi gick till tunnelbanan och jag hoppsade och studsade som värsta ping-pongbollen. Jag var bara så glad! Vi hånglade och han sa om igen alla de där fina sakerna. Alla de där sakerna som jag såklart vill höra men inte riktigt vågar tro på. Alla de där sakerna som vill leta sig in i hjärtat men som jag inte riktigt låter det göra. Inte än. Ja, jag känner mig lite kär och jag blir alldeles pirrig bara av tanken på denna R, men jag känner samtidigt hur murarna fortfarande finns där. Redo att skydda mig om hans ord en dag inte visar sig sanna.
Jag vill falla. Jag vill falla handlöst. Men jag vet inte om jag vågar. Så jag håller emot. Jag håller krampaktigt emot och stannar vid att jag kan unna mig att känna mig lite kär. Lite pirrigt kär. Det räcker så. En infantil förälskelse som jag inte tillåter växa ens en smula förrän förtroendet finns där. Förtroendet och tilliten till att jag inte blir lurad, ljugen för eller förd bakom ljuset på minsta lilla sätt. Till dess försöker jag distrahera mig bäst det går. Hänger med de där systrarna, föräldrarna, fastrarna, farföräldrarna, kusinerna och vännerna som gör mig så glad att det nästan gör ont i hjärtat. Tillåter mig att vara lite kär samtidigt som jag försöker njuta av allt annat fint i livet. Åh. Livet är bra. Det är det. Trots en hel del ledsamma stunder och ångestfyllda nätter är livet faktiskt bra. Jag är ur det gråa och ur danskjävelns grepp på riktigt. Jag är S igen. En jävligt mycket bättre S än förut. Och oj, va härligt det känns.
