trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 215

Kategori: Allmänt

Maghelvete men en himla bra helg
Happy days. Jag sitter hemma och försöker jobba. Illamående och en brännande känsla pulserar omväxlande genom kroppen. Magkatarr. Det är härliga grejer det. Riktigt härliga grejer. Jag mår illa. Man kunde ju ha hoppats på att det åtminstone skulle innebära en liten ofrivillig diet så här inför sommarsäsongen. Men nej. Illamåendet och det onda dämpas när jag äter. Således mofflar jag glass som om det inte fanns någon morgondag. Jag har tappat greppet om jobbet lite. Det har varit två konstiga veckor vilket har gjort att jag har hamnat efter. Stressen över det i kombination med fredagens härliga övning i att tömma lägenheten där danskjävelns mamma har bott blev lite för mycket. Lite för mycket ångest, panik och stress. Och maghelvetet var ett faktum. Trots det har jag verkligen haft en bra helg. En himla bra helg faktiskt. Nu pockar jobbdjävulen på min uppmärksamhet. På återhörande fina ni.

Kommentarer

  • n säger:

    Hur går det med dina dejter? Sååå nyfiken

    2014-06-02 | 15:19:13
  • MAJA BRAUN säger:

    Ibland får man ha såna dagar. När man inte mår helt hundra och frossa glass. Hoppas du mår bättre snart!

    2014-06-02 | 20:26:48
    Bloggadress: http://mbraun.blogg.se
  • Nathalie säger:

    Åh. Jag hittade din blogg när du var inne på typ dag 17. Nu, när jag själv går igenom samma, läser jag igen och är glad över att se hur långt du kommit - och att jag själv kommer hamna där till slut. Vi var sambos, ganska nyinflyttad i vår nya lgh, och i påsk från ingenstans berättade han att vi har olika livsplaner. Han ville vara själv. Ikväll har jag flyttat in i min nya egna lgh och bara gråter i soffan. Vi har bott ihop nästan varje dag sedan vi gjorde slut: sovit ihop, haft sex, lagat middag. Försökt ha en fungerande vardag. Inser nu att det endast dragit ut på lidandet. Jag vet att han haft en tjej på sidan under tiden vi bott ihop men han har blånekat. Jag har nästan trott på honom. Nu när jag packar upp i min nya lgh ser jag en Icapåse från stadsdelen där jag vet att hon bor. Det äcklar mig att jag imorse var så ledsen över att det var sista natten ihop och nu har jag en påse i min nya lgh som visar att han handlat när han varit hos henne!! Det värsta i allt är att jag inte kan säga nåt, vi var ju inte ihop. Men var är respekten?? Och ärligheten?? Vi hade tänkt försöka vara vänner, men nu vet jag inte längre. Vill inte förknippa mitt boende med honom. Slänger ut den i trapphuset nu!! Önskar att jag inte var ensam ikväll. Ensam med mina tankar och tårar. Nu vill jag bli stark igen!! Kommer fortsätta läsa din blogg och hitta styrka hos dig!! Tack!! Kram Nathalie

    Svar: Åh, Nathalie. Jag förstår. Fy fan i hela helvete vad vidrigt. Men som du redan har insett, så kommer det till slut kännas bättre. Även om det känns omöjligt nu. Släng ut skiten och ta hand om dig själv nu. Ring en vän eller familjemedlem. Någon du litar på. Ta en varm dusch. Sätt på en intetsägande komediserie och låt dig ryckas med i någon annans liv. Ät något om du kan. Ät något som bara är för dig. Håll ut finaste du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-06-02 | 21:35:45
  • Förvirrad säger:

    Hej! Har läst din blogg ett tag, och jag har en liknande situation som din, fast ändå väldigt olik. Jag har en kille som jag träffar, och vi har varit tillsammans i 3,5 år nu (distansförhållande). Jag trodde när vi träffades att han var den jag skulle leva med i resten av mitt liv, osv., men nu... han anstränger sig ytterst sällan, och han vet att jag blir ledsen av det. Han kan ignorera mig under hela dagar utan att höra av sig, för att sedan vilja åka och träffa mig ändå. Mitt huvud säger åt mig att han bara vill ha mig när han får ut nåt av det själv (typ, sex), medans hjärtat frågar mig om han verkligen stannat såhär länge i ett distansförhållande med mycket tjaffs och bråk om han verkligen inte älskat mig? Jag vill hålla mig från att smsa, ringa, osv., för att han ska förstå att jag menar allvar med att jag är ledsen, men jag kan inte. Det slutar alltid med att jag fortsätter höra av mig, och det slutar alltid med att han får komma till mig ändå. Och då tror han ju såklart att det är bra som det är. Men jag mår ju dåligt. Jag vill vara stark, men det går inte. Vad ska jag göra?

    2014-06-03 | 00:59:42
  • Jessica säger:

    Hoppas det blir bättre!

    2014-06-03 | 07:26:37
    Bloggadress: http://photohugs.se
Kommentera inlägget här: