Dag 219
Kategori: Allmänt
Sömn, tårar, återanvändande och återgäldande
Jag sitter hemma i min lägenhet. Ensam. Har sovit tio timmar i sträck och borde känna mig pigg och utvilad men är fortfarande irriterande trött. Jaja, kroppen kan väl inte riktigt ta igen sig så snabbt. Jag åt i alla fall en supergod frukost i morse – havregrynsgröt med psylliumfrön, solrosfrön, cashewdryck, kanel och jordgubbssylt. Och så en perfekt avokado med lime och flingsalt. Så gott. Rekommenderas. Gjorde avancerade mentala planer för allt jag skulle uträtta den här dagen. Min första helt lediga oplanerade dag på evigheter. Jesus vad jag såg mig själv tvätta, träna och städa.
Men. Fyra timmar sitter jag här i soffan och gråter. Mental breakdown av allt som har varit den senaste tiden. Jag har inte hunnit stanna upp och tänka. Inte hunnit andas. Nu sitter jag här ensam och bara fylls av så många känslor. Motstridiga känslor i konflikt med varandra. Känslor som verkar föra öppet krig med varandra. Jag är ju glad. Jag får sms som gör mig glad. Jag har härliga konversationer. Jag träffar trevliga människor. Och framförallt, jag är alldeles pirrig bara av tanken på en särskild människa. Samtidigt är jag ledsen. Tiden går men han fortsätter med sitt svek. För ja. Det är fortfarande så det känns. Jag unnar inte dem lycka. Jag önskar dem ångest, panik och tårar. Fy fan vad hemsk jag är. Men det är så jag känner.
Jag gick för en stund sen in på deras facebook. Noterade att hon nu är vän med hans pappa. Hans pappa som bor i Danmark dit han har tagit henne. Visat henne alla de ställen som han brukade visa mig. Visat henne alla våra speciella ställen och utflykter vi brukade göra. För ja. Om det är något jag är säker på så är det att han återanvänder. Är helt övertygad om att han tar henne till våra glasställen, till våra affärer, till våra minnen. Sånt rör honom inte i ryggen. Det blev helt klart redan i höstas när han återanvände både låtar, maträtter, aktiviteter, smeknamn. Såklart man inte kan undvika sånt man gjorde förr fullständigt. Men nog kan man ha lite jävla fantasiförmåga och inte använda samma smeknamn, inte skicka samma låtar, inte göra exakt samma jävla speciella maträtter?! Eller jag vet inte. Kanske folk gör så. Jag kanske är något knäppt undantag som vill skapa något eget med varje människa jag möter. Något unikt och speciellt som är för just den personen.
I vart fall börjar tårarna avta nu. Jag försöker distrahera mig genom att surfa runt på aktiviteter jag vill ta med den där pirriga killen på. Dessutom smsar jag lite med nämnda kille. Försöker också planera något roligt för mina vänner. Jag mår så pass bra nu att det är dags att ge tillbaka. Ge tillbaka till vänner och familj. Ge tillbaka till er också egentligen. Vill så gärna visa min uppskattning för precis varenda människa som har ställt upp för mig. Alla som har sträckt ut en hand och hållit emot när jag dragit allt vad jag har kunnat. Alla dem vill jag återgälda på något sätt. Men hur återgäldar man något så stort? Jag blir alldeles snurrig bara jag tänker på hur mycket omtanke jag har fått under de här månaderna. Det är otroligt. Otroligt fint och hoppfullt inför framtiden.