trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Trötthet, förälskelse och överintensitet

Kom hem för en dryg timme sen. Ögonlocken klipper och hotar att falla igen när som helst. Jag har nog aldrig känt mig så här trött förut utan att vara riktigt sjuk. Hela dagen har passerat i ett töcken. Har blundat en sekund här och där och desperat försökt framkalla energi på alla sätt jag har kunnat komma på. Inifrån. Från socker. Från rörelse. Men tröttheten har varit olidligt ihärdig. Vid åtta var jag tröttare än någonsin. Kunde knappt ställa mig upp. Visste att det klokaste var att bara göra det allra nödvändigaste jobbet som var kvar och sen åka hem fortast möjligt. Men någonting i mig började plötsligt pocka på uppmärksamhet. Någonting väcktes och varma strålar spred sig genom kroppen. Det var det där välbekanta pirret.

Jag skickade iväg ett meddelande där jag frågade den killen, som numera är den ende jag träffar, om jag fick komma och sova hos honom. Var fullständigt medveten om att både han och jag behövde sova, men i min nedsmälta hjärna förstod jag inte varför jag inte lika gärna kunde göra just det hemma hos honom. Han svarade i fina omskrivningar att han var för trött. För trött för att träffa mig. Och hur logiskt och smart det beslutet än var sved det som tusen bistick i bröstet.

När han och jag precis hade träffats tänkte jag att han var perfekt för mig. Perfekt för att han skulle vara omöjlig att falla för. Han är inte bara två centimeter kortare än mig, han är dessutom en riktig jävla player som har varit med halva Sveriges kvinnliga befolkning. Typ. Efter bara en träff berättade han för mig att han hade blivit rädd. Rädd för att ha blivit berörd. Rädd för att bry sig. Rädd för att känna. Jag, å andra sidan, ville helt egoistiskt bara träffa honom och leva livet. Inte tänka så mycket på känslor och förälskelse. Men han trodde sig inte kunna det.

Hur det nu kom sig träffades vi igen. Och igen. Och igen. Och helt plötsligt var det istället jag som stod där sprallig, glad, varm, pirrig och förälskad. Ja, ibland känns det faktiskt som att jag är galet förälskad i den här killen. En kille som på alla sätt och vis är helt fel för mig. Först och främst får han mig att känna mig som en stor heffaklump. Dessutom gör hans erfarenheter mig så otroligt osäker och rädd. Men samtidigt. Samtidigt kan jag på riktigt säga att ingen någonsin förut har fått mig att känna mig så levande som jag gör när jag är med honom. Ingen har någonsin gjort mig så avslappnad, så fullständigt fokuserad på här och nu och befriad från de annars malande problem. He takes my breath away, kort sagt.

Och ja. Det är väl kanske goda nyheter tänker ni. Men nej. Så känns det inte. Jag är livrädd för att någon ska göra illa mig igen. Jag är livrädd för att just den här killen ska göra illa mig. När jag berättade för min faster om mitt dejtande skrev hon bara: "Var rädd om ditt hjärta". Så länge det kändes som att han hade fallit hårdare än mig, så länge jag var den med en mer casual inställning, kändes det bra. Men nu. Nu vet jag fan inte. Han är nog inte sådär tokkär som jag har fantiserat om. Nej, han är nog inte det. Det är bara jag som har hamnat där. Alltid är det jag som känner mest och starkast. Fy fan för mig och mina överintensiva känslor.