Dag 225
Kategori: Allmänt
Två identiteter och en märklig ihopsmältning
Har haft en makalöst effektiv dag idag. Känner mig superduperduktig. Jag har fortfarande en jobbgrej kvar som skaver likt en nagel i ögat, men i övrigt har jag faktiskt fått så himla mycket gjort idag. Hurra. Helt plötsligt känns den obehagliga mängd Gott och Blandat som jag smällde i mig igår kväll, nyss hemkommen från jobbet framför det andra Sex and the City-avsnittet som gick på tv, helt okej. Som att jag var värd det med tanke på att jag orkade med även denna dag och dessutom faktiskt fick lite bra grejer uträttade. Haha, my mind works in mysterious ways när det kommer till prestation och belöning. Fråga mig inte hur, men det där resonemanget känns oerhört rimligt i min hjärna.
Det händer mig faktiskt väldigt ofta att jag på något sätt logiskt inser att mina tankar och resonemang är ohyggligt orimliga, men trots den insikten, kan jag inte ändra mitt sätt att tänka. Det är oerhört frustrerande. Det är liksom som att jag har två olika hjärnor. En som jag använder i mitt arbete, i skolan eller när jag ska fundera ut lösningar på matematiska problem eller formulera en rapport. Men sen, i allt annat i livet, är det som att jag har en annan hjärna som kliver in och tar över. En osmart, ologisk, orationell, orimlig och överdrivet känslosam hjärna. Helvete vad frustrerande det är ibland.
Ibland kan jag nästan uppleva det som en mindre identitetskris. Jag tror mig vara så oerhört logisk och klok, men har ibland så fruktansvärt svårt att locka fram och använda den delen av mig själv. Nästan som att två personer bråkar i mig. Haha, det lät kanske lite extremt, men på riktigt kan jag ibland verkligen ifrågasätta vem av dessa två helt skilda personligheter som egentligen är mitt riktiga jag. På senaste tiden har jag insett att den här känslosamma och ologiska delen av mig mer och mer tar över. Den snikar sig in i delar av mitt liv där den inte hör hemma. På jobbet till exempel. Där sabbar den all den professionalitet som jag ändå någonstans trodde att jag besatt.
Är det någon mer som brottas med liknande tankar? Såklart att en människa är flerdimensionell på en massa olika sätt, men den här känslan av att ens olika identiteter inte riktigt smälter ihop och när de väl gör det så känns det inte som att de bästa delarna överlevde ihopsmältningen…? Är ni med? Åh gud, detta blev lite knas märker jag, är alldeles för trött för den här typen av utsvävningar. Jag slutar nog här. Bra så. God natt så småningom (det vill säga när jag har stapplat mig hem från jobbet). Over and out.
