trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Kloka råd och ett uppskjutet beslutsfattande
Tack för alla råd som ni lämnade på mitt föregående inlägg. Tack för tuffa, hårda och obekväma ord. Tack för snälla, kloka och insiktsfulla uppmaningar. Varenda kommentar ger förmodligen en liten bit av sanningen. Sen hur jag väljer att hantera den sanningen, det är något jag tänker låta framtiden utvisa. Har en obehaglig vana av att förstora upp saker och ting, av att överdramatisera och hetsa fram överilade beslut som jag sen nästan omedelbart ångrar. Jag har redan skrivit några meddelanden till den här M som vittnar om just den där hetsigheten med att fatta ett slutgiltigt beslut. Men i samma sekund som jag har skickat dem har jag ångrat mig. För vet ni. Jag vill bara rida på vågen ett tag. Jag vill inte ta några livsavgörande beslut just nu. Jag är inte redo för det. Jag vill bara vara och göra det som känns bra för stunden.

Och ja, som någon skrev är det jag sysslar med nu självklart någon typ av flykt. Det är både jag och min psykolog medvetna om. Men samtidigt, jag grubblade väldigt länge. Jag mådde dåligt utan ljusning väldigt länge. Jag var så illa däran att min kropp nästan inte klarade mera mörker. Så det här ljuset jag upplever nu, hur flyktigt, övergående och lurigt det än är, tänker jag hålla fast vid så länge det går. Sorgen, den finns där. Och den letar sig fortfarande in i de mest oväntade situationer. Nästlar sig in och förstör en film på tv, sprider tårar över en bilfärd eller gör att viss mat smakar ångest. Men istället för att ge mig hän åt den där sorgen och ledsamheten, ger jag mig hän åt andra saker nu. För jag orkar inte vara ledsen mer. Inte för det som har hänt i alla fall. Jag orkar bara inte mer.